ampanp

Vår kyrka i São Goncalo har smyckats till fest inför besöket av den heliga Fatima. Denna helgonfigur hör hemma på fastlandet men gör en sju månaders pilgrimsfärd till Madeira. Där besöker hon alla församlingar, cirka två dygn i varje kyrka. 

Miraklet i Fatima är ett väl dokumenterat himmelskt skådespel, som utspelade sig under några månader år 1917.

Tre barn lekte och stojade då de fick söka skydd för ett oväder i en grotta. De fick plötsligt se ett ljussken närma sig och stanna utanför grottan, skenet visade sig vara en genomskinlig ung man. Mannen talade till barnen och sade sig vara en skyddsängel. De började be tillsammans och barnen föll i trans. Ängeln återkom två gånger och ingen av barnen berättade för sina föräldrar om händelserna. 

Några månader senare, i maj, fick samma barn åter söka skydd för ett oväder när de var ute med sin hjord. Denna gång uppenbarade sig en vacker kvinna för barnen. Kvinnan presenterade sig för barnen och sade sig vara från himlen. Hon talade portugisiska och svarade på barnens alla frågor. Hon lovade att återkomma den trettonde dagen i de följande fem månaderna. Kvinnan lovade att hon skulle utföra ett mirakel som skulle få alla tvivlare att tro. När hon lovat detta, kunde barnen se hur ljusstrålar strömmade från hennes fingrar ned mot marken. Den lysande kvinnan förutsåg slutet på det stora kriget, kommunist-Rysslands framväxt och andra krig som skulle komma. Dessutom avslöjade hon ännu en hemlighet, som än i dag bara påven känner till.
De bestämde sig åter för att inte berätta för någon om sin upplevelse, men den yngsta flickan kunde till slut inte låta bli och snart var händelsen känd i hela byn.

För varje återkomst blev folkmassan större och större och de flesta såg ljusstrålar, blixtar, konstiga moln, röster och även en spricka i jorden uppstod där eld och djävlar syntes. 
I augusti hade kännedomen om barnens syner spridit sig i hela Portugal. Nyfikenheten hade nu också väckts hos både myndigheter och kyrka och den 11 augusti kallades barnen inför rätta för att ha stört lugnet. Barnen vägrade svara på frågor och blev till slut hotade med avrättning, men alla teg trots hotet om döden.

Vid den sista återkomsten var himlen täckt av moln och ett ihållande regn föll, 50.000 pilgrimer trängdes på de leriga vägarna. Barnen fick knuffa sig fram till trädet, där kvinnan brukade framträda och plötsligt upphörde regnet och en jättelik "silverdiskus" lyste från himlen. Den dansade och snurrade som en bengalisk eld. Ljuset var starkt som solens, men de 50.000 människorna kunde se rakt in i den utan att skydda ögonen. Flera av människorna märkte att deras kläder torkat på bara några sekunder. Hela händelseförloppet var över på tio minuter.

Därmed upphörde miraklen i Fatima. Två av barnen dog unga, medan Lucia Abobora togs omhand av kyrkan och blev sedermera känd som syster Maria des Dores.

Vad var det som skedde? Var det ett mirakel eller en UFO-observation! 







Denna fackelbärande procession passerade vårt hus sent på kvällen med sång, musik och naturligtvis med helgonet Fatima buren på en blomsterklädd bår.
I kyrkan fanns ett schema uppsatt vad som skulle hända under det två dagar långa besöket. Detta plakat hade naturligtvis undgått oss hedningar.  

Vi hade redan tidigare läst om hennes ankomst till ön och den uppståndelse hon röjde. Biskopen välkomnade henne på flygplatsen och därefter fördes hon högtidligt genom Funchals gator till katedralen i Funchal. Statyn har varit här en gång tidigare år 1948. Då anlände hon med ångaren Lima för ett endast fyra dagar långt besök.

Då vi på Turismo hörde oss för, hur Fatima skulle färdas över ön, började damen titta i dagens tidning om hon kunde hitta någon uppgift! På min fråga om inte färdvägen fanns inlagd på internet (det stod en dataskärm bredvid kvinnan) fick jag ett nekande svar.
Då jag några dagar senare besökte flygplatsen, gick jag in till den turistinformationslokal de har där och ställde samma fråga. Den vakna och tjänstvilliga damen där började genast knappa på sin dator och fick fram alla data om helgonets pilgrimsresa. Hon skrev dessutom upp www-adressen så att jag själv kunde kontrollera att inga förändringar skett i färdvägen.
 
Jag har sagt många gånger genom åren att personalen inne i Funchal på turistkontoret är helt värdelös. De har helt missuppfattat sin uppgift och är dessutom okunnig, snorkig och lat. 


 


Med denna affisch "saluförs" Fatimas pilgrimsfärd. 












Närmare än så här ville vi "ogudaktiga", med kamera i högsta hugg, ej gå fram.
















Även kyrkans övriga helgonbilder hade fått vackra blommor.







Strax skall Fatima få åka bil med en av våra grannar till nästa helgedom.






När helgonet åkt tar festandet fart




Här serveras hemkokt kycklingsoppa och poncha.





Lottförsäljning till förmån för kyrkans nya tak.




 



Lucia Abobora, Francisco Marto och Jacinta Marto

En blåsig dag i januari styrde vi kosan ännu en gång mot Ponta Delgada och dess vackra kyrka. Jag hade på internet läst om ett, för länge sedan, strandat krucifix. Det lät ju fantasieggande.




På vägen dit stannade vi i São Vicente för kaffepaus och kort promenad. Det blåste så hårt att man svajade och fick ta stöd för att inte få suddiga bilder. 




Stenbumlingar som konstverk och tornet utan kyrka i fonden.





Det lilla kapellet vid havet höll nästan på att dras iväg av vattenmassorna i vinterns regn. 


 



Väl framme vid kyrkan i Ponta Delgada uppstod frågan, vilket av alla krucifix var det som hittades i en låda på stranden? Man säljer inga vykort eller trycker upp häften till försäljning om detta fynd. Blir det alltför profant tro?

Kyrkan är mycket rikt och vackert smyckad och med krucifix i olika storlekar. Två ligger i glasmontrar med skira spetsdukar draperade över. En del pryder långsidorna av kyrkan, medan andra åter har fått egna små burspråk.

Ytterligare jesusprydda kors återfinns i ett sidorum, där också praktfulla bokverk ligger uppslagna i montrar.
I sidorummet kan man också betrakta det svedda trästycke som räddades, då en tidigare kyrka eldhärjades. Detta trästycke kan, med god vilja, likna Jesus med huvudet fromt böjt.

















Pilgrimer har sedan senare delen av 1400-talet vallfärdat till kapellet ägnat Bom Jesus i Ponta Delgada. Den största religiösa nutida festen äger rum första helgen i september. Kanske har pilgrimerna fått ännu en anledning att samlas, då de fann krucifixet på stranden 1940.     















Den vita pricken är en lastbil på väg mot byn öster ifrån. Vägen är mycket smal, man får hålla uppsikt flera kilometer framåt och invänta mötande bilar på de iordningställda fickorna, också flera trånga, mörka  tunnlar skall passeras där heller inga möten kan ske.
 





Vi valde vägen över bergen hem, där träffade vi på en hungrig katt, som fick vår sista slurk med mjölk.
Samariter på vägen!


Väl hemma och djupt nersjunkna i soffan framför TV, hörde vi plötsligt musik med trummor, trumpeter och sång utifrån gatan. En religiös procession tågade förbi med bloss i händerna och en madonnafigur på en blomstersmyckad bår buren av sex män. Gatan var avstängd för trafik och tåget eskorterades av polisbilar med blåljus. Då madonnan lyckligt och väl var återbördad till kyrkan bröt ett festligt fyrverkeri ut. Vi blir alltid "tagna på sängen" av vår egen stadsdels festligheter. Inga pamfletter i brevlådorna....detta skall man bara känna till som katolik och boende i São Goncalo!       

Idag far man på hisnande broar och genom tunnlar på den snabba autopistan från São Goncalo till São Lourencohalvön på cirka 20 minuter. Annat var det förr! Halvön var skild från resten av Madeira av ett högt berg, som man endast kunde ta sig över på smala åsnestigar eller runt med båt. År 1956 förändrades detta då en tunnel stod färdig  mellan Canical och Machico. 
Tunneln var lång, smal och dåligt upplyst kan jag berätta. Med hyrbil färdades jag där i mitten på 70-talet för första gången och mötte då plötsligt i mörkret en kvinna som ledde en ko. Inne i byn Canical satt kvinnorna i dörröppningarna i solskenet, broderade och småpratade med varandra. Denna idyll finns idag bara på min näthinna (jag ville inte genera damerna med min kamera).

Dagens tunnel är dubbelfilig, vilket behövs, eftersom Canical har blivit "importhamnen" för allt gods till Madeira.







Då Madeira upptäcktes på 1400-talet var troligtvis halvön mer bevuxen, men intensiv boskapsskötsel gjorde att vegetationen slogs ut. Träd och buskar försvann, bara gräs och örter överlevde bland skrevorna. Ett hedlandskap växte fram i det torra klimatet.

Från hedlandet for vi in till Canical, där det till vår glädje, rustades till fest för São Sebastian, sjöfararnas skyddshelgon.
Sedvanliga stånd med fräsande grillspett, grillade kycklingar och bolo de caco var naturligtvis på plats.






Här blandas nytt med gammalt och .......






.... tätt byggdes det i skydd mot vinden. 


Fisket har varit den huvudsakliga näringen, men i och med att tunneln byggdes, kunde levador ledas till halvön, som gjorde det möjligt att anlägga odlingar på sluttningarna närmast tunnelöppningen.






 
Sjömän från Acorerna hade redan på 1500-talet lärt sig konsten att jaga och fånga val. De första valarna fångades på Madeira utanför Porto Moniz av en valfångarflotta med azorisk besättning år 1940. Snart lärde sig fiskare och lantarbetare på den nordliga kusten av Madeira den svåra konsten att fånga dessa bjässar. Ett slakteri uppfördes öster om Canical i en isolerad vik, på grund av den obehagliga stanken. 1956 är det år då flest valar fångades på Madeira, 240 stycken.
Valjakten blev förödande för vissa valarter, kaskelotvalarna blev till exempel alltmer sällsynta, då tog Madeira det framsynta beslutet att fridlysa val. Under de 40 år som jakten pågick hade cirka 6.000 valar dödats. I Canical finns ett museum som berättar om den blodiga och brutala hanteringen i ord och bild och med föremål från tiden då jakten pågick.







Herrarna börjar fylla barerna så sakteliga.





En mässingsorkester spelade medryckande.


 









En kyrka där alla vill närvara.





Även båtarna får del av festen.

Legenden berättar om adelsmannen Sir Robert Marchin som av okänd anledning blivit utvisad från England på 1300-talet. Då han var förmögen, kunde han köpa sig ett skepp, utrusta detta och segla mot Lissabon med sin älskarinna Ana d´Arfet. En nordlig storm förde skeppet ur kurs och en dag siktades en ö, (Porto Santo), där man kunde lägga till. Ytterligare land skymtades åt sydväst och man beslöt utforska även detta. 
Skeppet hade kommit till Madeira och ankrade i den skyddade viken, där idag staden Machico ligger. Sir Robert ville undersöka ön och begav sig iväg på en upptäcktsfärd inåt landet. När han återkom till hamnen var skeppet försvunnet. Besättningen hade gjort myteri och lämnat Sir Robert, Ana och deras betjänt kvar. Den stackars Ana blev så sorgsen inför utsikten att leva isolerad på ön att hon dog. Sir Robert reste ett kors på Anas grav och senare uppfördes ett kapell på platsen som gavs namnet Santa Cruz.
Sir Robert med betjänt lyckades bygga en liten båt och hamnade ännu en gång i sjönöd och drev iland på Marockos kust. De blev tillfångatagna av morerna och försökte få regenten intresserad av den okända ön, men den ansågs ligga för långt bort, för att de skulle få ut något av en sådan färd. Inte heller den spanske kungen var intresserad av denna nyupptäckta ö. Hur det till slut gick för Sir Robert berättar inte legenden. 







Capela dos Milagres, byggd på den plats där enligt legenden Sir Robert lät begrava sin Ana.


Kapellets namn syftar på ett speciellt mirakel, som utspelades år 1803. Kyrkan låg nära floden, som åtskilliga  gånger under århundradernas lopp svämmat över. Denna gång förstördes kyrkan nästan helt och kyrkans heliga kors flöt ut i havet och bärgades av ett förbipasserande skepp!
Själv har jag stått på insidan av den öppna porten och bytt, av ett kraftigt skyfall, genomblöta kläder, vid en av våra utfärder med buss på landsbygden.



 


Torget framför kyrkan har förvandlats från parkeringsplats, ändhållplats för bussar och samlingsplats för kortspelande herrar till en prydlig stensatt park. Kortspelarna verkar inte riktigt trivas här längre.






Ett stenkast från kyrkan har man anlagt en badstrand med sand från Marocko och en skyddande stenpir.

Fortet i fonden är från 1700-talet, nedanför är det utmärkt den historiska plats där Teixeira och Zarco landsteg den 2 juli 1419 på Madeira och bevisade att legenden talade sanning.







Vaz Teixeira står staty på torget framför församlingskyrkan Igreja Matriz, uppförd under 1400-talet, omgiven av majestätiska plataner. 







Den gula byggnad som skymtar bakom herrarna på parksoffan är fästningen, Forte do Amparo. Fästningen är byggt 1706, en tid då piratskräcken var stor. När piratskeppen närmade sig, tändes stora bål på en hög klippa, Pico de Facho.  Bålen manade befolkningen att ta skydd och soldaterna att infinna sig på fortet. Där skulle de förhindra piraterna att lägga till i hamnen. Årligen tänds hundratals bål på sluttningarna en kväll i september, för att påminna om forna tiders oro. 

 


 


Pico de Facho i fonden.










     

Snö och kyla i norra Europa och i södra delen orkanvindar med skyfall.
Nyårsaftonen var till allas glädje helt regnfri hos oss och med 17 grader vid tolvslaget.
Tyvärr vill inte bloggprogrammet ta emot mina rörliga och ljudliga bilder från nyårsnatten!






Tolvslaget från terrassen.


Dagen därpå var vi tillbaka i regnandet igen.









Kan undra hur det är att bo i hus som dessa när regnet vräker ner? Vi som oroas av nedfallande palmblad som kan spräcka en takpanna!





Här har havet farit fram med hård hand, vårt närmsta havsbad, Barreirinha i spillror.





Båtar i Gamla Stan säkrade bland restaurangerna.


På Funchals torg och gator en förmiddag utan regn strövar vi turister och deltidsboende omkring och upplever ett  Madeira som fortfarande i allra högsta grad är levande på landsbygden.  


 





















   






Bilderna talar för sig själva. 


Inte förrän en vecka in på det nya året tog vi oss ner till Funchal på kvällen  för att beskåda alla vackra ljusdekorationer. Det visade sig vara i sista laget, bland annat var den långa piren i hamnen redan nersläckt.





Inre hamnpiren.





Strax ovanför gamla postkontoret.






I hotellområdet.






Saluhallen.

Vi for omkring i bil och fotograferade, det var kallt bara 13 grader, då är det skönt med bilvärme och en frigolitbit under stjärten.

Vy över Santa Cruz med turist i typisk pose.


Festa do Salvador låter väl som en lämplig inledning till det nya året att närvara vid. Försökte att söka på internet vad som skulle ske i byn Santa Cruz vid firandet av detta helgon och vad helgonet Salvador särskilt värnade om. Hittade bara hur brasilianarna festade och det verkade lockande nog. Bilder visade hur en helgonbild färdades i en smyckad liten båt, omgärdad av människor som vadade i vattnet runt omkring. Alltså for vi till Santa Cruz med förhoppningar om udda festbilder.




Torget låg öde, endast ett café var öppet, där turisterna satt och fikade till den musik, som kyrkan sände ut via högtalare över hela staden.





Julkrubban inne i kyrkan......






....och den utanför.



Då jag närmade mig kyrkporten ( och här är portarna verkligen höga och pampiga) fick jag se en dråplig syn. En präst i fotsid vit klädnad, med ett rep med många knutar om sin rundnätta figur, stod och kastade ett nummer av Diario Noticias (daglig tidning) upprepade gånger mot porten, för att försöka få bort ett skräp som fastnat.
Han samlade generat ihop sidorna (här brukas lösbladssystem i alla nyhetstidningar), när jag skrattande närmade mig. Då jag, på min i mitt tycke utomordentliga portugisiska, hälsade på honom och frågade om  helgonet Salvador skulle firas i byn idag, upplyste han mig om att två mässor redan var avklarade och om jag var angelägen om att fira helgonet skulle avvakta mässan i grannbyn. Han nämnde inget om att vada i Oceano Atlantico! 





Vi tog en promenad vid stranden och fann denna installation, som instruktivt visar vad den en gång i tiden hade för funktion.






Belysningsstolpe säkert stormförankrad.


Nästa gång besöker vi Santa Cruz om två veckor, då blir det garanterat folkligt, när Santo Amaro skall firas.
Får se om jag bakar ett brödknä och får det välsignat av biskopen!  Vad jag menar - vänta och se!