Hundliv
Att vara hund på Madeira är ingen dans på rosor, om nu det är något en hund skulle önska sig!
Den får hjälpa husse med affärerna eller.....
....kanske vakta pumpor fastbunden vid hundkojan.
Det gäller också att hålla sig framme när matresterna delas ut.
Vår grannes nya lilla valp får......
...leva instängd på bakgården dygnet runt i ur och skur....
... utan något tak eller något liggunderlag och med den förra hundens koja förargligt uppställd på andra sidan stängslet.
Pico do Areeiro
Solen sken så vackert på den snötäckta bergstoppen, att vi beslöt att fara dit upp och få lite vinterkänsla. Samma tanke hade otaliga funchalbor också fått. Ju högre vi kom, desto fler bilar hakade på karavanen. Snart började det regna och vi mötte åtskilliga bilar med snögubbar på motorhuvarna. Vi vände, eftersom vi befarade att hela topparkeringen skulle vara full av glada snöbollsrullare.
Istället besökte vi fredsmonumentet vid Terreiro da Luta. Lite av en besvikelse blev det för mig, eftersom man låtit omgärda hela monumentet av ett järnstaket, sedan jag var här senast.
Monumentet är svårt att avbilda i sin helhet, då det är 5,5 meter högt och står på en kulle med mur omkring. Man kan inte backa hur långt som helst, för att zooma in objektet, utan att trilla ner.
Monumentet har en märklig tillkomsthistoria. När första världskriget rasade som värst, blev också Madeira indraget. Tyska ubåtar bombade 1917 ett franskt skepp. Stor manspillan och de upprörda madeiraborna lovade i Jungfru Mariakyrkan i Monte, att om kriget snart tog slut, skulle de bygga ett monument. Platsen för bygget blev den glänta i skogen där den lilla Mariaskulpturen hittades enligt legenden i mitten på 1700-talet.
Den första stenen lades 1923 och monumentet invigdes 14 augusti 1927.
Monumentet är omgärdat av ett radband tillverkat av kättingar från de i funchalbukten förlista skeppen, stenarna är hämtade från floden Santo Antonio. Allt detta material transporterades i en procession bestående av pilgrimer och de män som byggde vägen till Monte inalles 300 man.
Invid monumentet står detta lilla kapell tillägnat freden.
Soffpotatis i rullning
Så här ser mina sockklädda fötter ut och så här ser jag dem för det mesta. Skönt placerade på soffbordet är de och lite högre upp vilar antingen en bok eller datorn på magen!
Nu måste andra bullar till. Om bara fyra veckor får vi besök av två spänstiga systrar från Växjö.
Lite tjatig har jag varit i mina bloggar om allt regnande här, men idag hoppas jag att hinna med en promenad innan molnet ovanför vår kyrka börjar läcka.
Snabbt förbi kyrkan och runt detta "smurfhus" och sedan ännu snabbare förbi ....
.. den här skrotsamlaren, men nu börjar vägen luta uppåt.
Här möts jag av detta meddelande vid en stor byggarbetsplats, där många eländiga bostäder nu rivits.
Många miserabla hus finns fortfarande kvar i området men att fotografera här är lite känsligt och jag vill inte genera någon. De förstår nog att jag betraktar deras kvarter som pittoreska.
Nu är det bara den långa backen förbi trädgårdsmästeriet kvar och jag flåsar istället för att fotografera.
Hemma igen och här väntar kaffe under den skalliga palmen. Hoppas att regnet håller sig borta de närmaste veckorna, så att mina goda föresatser kan genomföras!
Ett glas mjölk
Rubriken syftar på det brasilianska smeknamnet på ovanstående blomma " Um copo de leite".
Regn, regn men vi beger oss ändå upp till söndagsmarknaden i Santo da Serra för att köpa frukt och en knippe kallor.
Den regnvåta kyrkbacken i byn.
En eftersläntrare på väg ut ur kyrkan med den karaktäristiska ylletoppluvan på skulten, bra mot både kyla och väta.
Vi vänder ryggen till den trista baksidan av kyrkan och skyndar mot marknadens skyddande plasttak.
Vi handlar lök, bananer, anonas, avocados men var är citronerna?
Pumporna hoppar vi....
...liksom sylt och kakor....
....och de värmande dryckerna, som annars verkar populära en dag som denna.
Nu närmar vi oss blommorna och ....
.. där i hinken står de ju, knipporna med kallor!
Blommorna har samma pris som i fjol, 1 euro för en knippe på fjorton stycken. Blommorna växer vilt, så det är ju upp till var och en att klättra i de branta och våta vägkanterna efter dem eller betala för besväret.
Den här lille gynnaren är numera frisläppt i Sao Goncalo.
Tvärs över gatan bland klädstånden är det glest mellan kunderna.
Där finner vi också de små matstånden, som lockar med förföriska dofter av grillad kyckling och ...
... nybakat bröd.
Somliga matställen är små.
På väg till bilen gör vi en upptäckt!
Här ligger.....
.... ingången till Burnetts "The Secret Garden" högt uppe på Madeiras inland!
Vi glömde citronerna och fick stanna till i Machico, där vi fann dessa små rara kundvagnar.
Service
Vårt nyårsfirande blev alltför häftigt för familjens kylskåp. Maten blev slankigare och mjukare för var dag som gick. Kondens på utsidan blötte ner busstidtabeller och komihåglappar. Kondens hade vi haft hela hösten, men vi trodde att det var luftfuktigheten som var extremt hög. Fast när frysfacket började frosta av sig självt, förstod vi att allt inte stod rätt till.
Snabba utfärder till stadens vitvaruhus visade, att någon ny kyl/frys i ytskikt liknande de övriga "vitvarorna" inte stod att finna i en handvändning. Övriga köksmaskiner har ytor i någon slags brunmetallic färg. Färgen fanns, men skåpen hade vuxit till sig under åren som gått och fått nya finesser som till exempel isvatten/kuber i dörren. Dessutom hade de blivit alldeles för höga. Vi måste ta hänsyn till en uråldrig elmätare halvvägs upp på väggen.
Vi slog till på ett vitt skåp, vilket passade bra i kökshörnet med det omgivande kaklet.
Som tur var har vi en extra kyl med frysfack i gästhuset. Inte behövde vi fara till mataffären på flera dagar heller, det var bara att laga till rätter av de mest "kritiska" livsmedlen.
Efter två dagar levererades nyinköpet av två starka män. De upplyste oss om att kylen behövde tio timmar på sig att komma till ro med vätskorna i kylenheten.
OK, men dörren var högerhängd och krävde sidbyte. Knepigt, då det blev mycket knuffande och vändande innan dörren satt rätt och vätskorna fick ytterligare tid på sig att lugna ner sig.
Kartong och diverse frigolitbitar lämnades kvar utomhus, för att hämtas om två veckor, ifall vi under den tiden inte reklamerat varan.
Åbäket till kartong ser lite ankommen ut idag efter nattens häftiga åsk och regnväder. Inte kan man väl packa om kylen i dessa uppblötta trasor.
Igår fick vi ett förvånande telefonsamtal från varuhusets huvudkontor på fastlandet, där en man frågade på stapplig engelska om vi var nöjda med köpet!
Visst är vi det, fast vi undrar fortfarande om de verkligen kommer och hämtar den sladdriga kartongen!
Palmen står pall
Palmen i sin krafts dagar.
De hoppfulla skotten i november.
Dagens trista palmkrona.
Palmen må se skruttig ut, men den klarade av att "nacka" denna papegojblomma med ett visset blad, dock vecklar blomman snällt ut sina kronblad inomhus.
Häromdagen fick palmen ännu en injektion, i syfte att inspirera till nya skott i toppen. Parkförvaltningen betraktar den inte som ett hopplöst fall, fast man kan se himlen rakt igenom det bruna bladverket.
Den nedre vårblomman, i marmor, kan beses i Porta da Cruz och tål att sittas i, de övriga endast att betrakta.
Byggmarknadsinventering
Vårt hus behövde några nya takpannor efter förra årets hårda väder. Huset är gammalt och pannorna av ålderdomligt stuk. Vi fick rådet i Funchals byggmarknader att söka oss ut på landsbygden efter någon överbliven stuv.
Här är modellen vi sökte (fast provet saknar en hörna).
I São Vicente fick vi en handritad karta till ett nederlag för betonghålsten och taktegel, som efter en rejäl omväg visade oss rätt.
Pannorna vi till slut fann var visserligen något långa, men hellre det än för korta!
Huvudgatan är numera bilfri och även folktom och stilla. Vart har alla människor tagit vägen?
Aha, de är ute och promenerar!
Vi for vidare till grannbyn Ponta Delgada. Vägen är smal och följer stranden med de mäktiga vågorna, som rullar in från norr. Snart är tunneln klar mellan São Vicente och Boa Ventura och man kommer att färdas snabbt mellan byarna i trista "rör" djupt inne i berget och långt från Madeiras hisnande naturscenerier.
Vy från rastplatsen mot väster och....
mot öster.
Kyrkan i Ponta Delgada har fått konkurrens....
...vad gäller konstnärlig utsmyckning...
...strax intill har dessa bjässar rests. Tre män som symboliserar yrkesmän från byn och...
...tre kvinnliga sysselsättningar...
...och deras tvättmaskiner.
Nästa utflykts uppdrag blir att finna panel till taket över entrédörrren.
Saipem 7000
Under nattens tysta timmar har detta monsterskepp ankrat upp på redden utanför Funchals hamn.
Det visade sig vara världens näst största fartygskran, som lyfter 7.000 ton i varje kran och används till att montera oljeplattformar m.m.
Efter ett och halvt dygn fälldes de polkagrisrandade kranarna ned och fartyget tuffade sakta bort i solnedgången.
Det var nog inte bara vi som blev överraskade av besöket. Först när båten avseglat, infördes en stor artikel i tidningen. Där fick vi bland annat veta att destinationen var Mexikanska Golfen och att den kostar 1.200.000 kronor per dag att hyra.
Snudd på Cavaco Silva
På ett sjökort från 1914, som pryder vår vägg i Sverige, återfinns byn Santa Ana på den norra kusten. Idag är ortsnamnet sammandraget till Santana.
Då vi gjorde ett besök där i mellandagarna fejades det i parker och trädgårdar inför det stundande besöket av landets president, Cavaco Silva.
Santana ligger där Madeiras mest utvecklade jordbruksbygd breder ut sig. Byn är mest bekant för sina små stugor med halmtäckta yttertak, som nästan når ner till marken. Husen med färgglada gavlar omgivna av blomstrande trädgårdar och med havet i fonden skapar en målerisk idyll, flitigt utnyttjad i turistpamfletterna.
Husens form har syftet att om vintern med sitt tjocka tak av halm, förhindra kylan att tränga in och om sommaren stänga de heta solstrålarna ute. Dessutom rinner regnet snabbt av.
De mest fotograferade santanahusen finns intill stadshuset, dit kör turistbussarna och där flockas turisterna med sina kameror. Visst är dessa hus granna men knappast "äkta". De äkta husen ligger spridda lite här och där i backarna och dess innevånare har numera moderna bostäder. Stort intresse finns dock för att bevara husen, de används som sommarstugor, vävstugor eller stall.
Två dagar senare under en kort kaffepaus, stannar vi till i Camara de Lobos. Vi ser några poliser rastlöst vanka i ett gathörn. Plötsligt vinkar de fram fem svarta bilar mot enkelriktningen och bilarna är utom synhåll på ett ögonblick.
Vi har nästan sett presidenten! 
Lite längre ner på gatan dröjde sig en blank svart bil kvar i människohopen.
Där skymtade vi Madeiras president Alberto Jardim.
Strax därpå for även han sin väg, respekterande enkelriktningsskylten!
En eftersläntare i uppvaktningen tar paus.
Vi passar på att ta en liten promenad genom byn.
Camara de Lobos var en av de första platserna som koloniserades på ön av portugiserna och de gav platsen namnet efter de sjölejon (lobos =egentligen vargar), som trivdes i viken. 
Lika färgsprakande och pittoreska som santanahusen ligger dessa båtar i Camara de Lobos och väntar på uppskattande blickar.
Här satt Winston Churchill på terrassen mot hamnen under ett parasoll, med cigarren i munnen och målade scenen som här bredde ut sig på 50-talet.
Äldst av alla byggnader i byn är kapellet Nossa Senhora da Conceicão, som tyvärr inte fastnade på bild! Kapellet uppfördes på uppdrag av Zarco i början av 1420-talet. Det är tillägnat São Pedro och på hans dag 29 juni äger en stor procession rum från kyrkan.
