ampanp

På Funchals gator kan man få se en och annan broderande dam, som skall locka turister till ett besök i en "Fábrica de Bordados".

Fabrik i vår mening är det dock ej frågan om, utan det är firmor som tar fram och förser kvinnor ute på landet med grundmaterial till broderiarbeten. Brodöserna erhåller tyg med mönster överfört med  schablontryck, som de skall brodera efter. Firmorna tar sedan emot, synar, tvättar och stryker de färdiga arbetena. Därefter är det dags att sälja broderiarbeterna till besökare på fabriken eller så exporteras de till andra firmor ute i världen. 





En engelsk kvinna, Elizabeth Phelps, som tillhörde en familj bosatt på Madeira engagerad i vinhandeln, startade broderiindustrin.
Elisabeth började sysselsätta unga flickor i Santana med broderi, för att kunna ge dem en liten inkomst. Hon tog med sig prover på dessa arbeten till England, där det blev stor efterfrågan, till och med från hovet.
   






Då Madeira på utställningen i London 1851 visade upp sina broderiarbeten, blev de plötsligt världsberömda.
Tidens mode gynnade efterfrågan och på 1860-talet kunde knappt alla beställningar levereras. Beställningarna blev bara fler och fler och 1906 hade antalet kvinnor som broderade stigit till 30 000 för att kulminera 1950, då inte mindre än 60 000 kvinnor av Madeiras hela befolkning på 270 000 invånare var brodöser.  
    





Antalet broderifabriker ökade snabbt och 1923 fanns, i den relativt lilla staden Funchal, 100 broderifirmor. Idag finns cirka 35 firmor kvar som sysselsätter 5 000 kvinnor. 


 



När kvinnorna får arbetsmaterialet i sin hand, vet de vilken betalning de får för arbetet. Arbetsinsatsen räknas ut med hjälp av en särskild apparat, som föres utmed alla mönsterlinjer och som registrerar alla stygn som skall utföras.
Sedan revolutionen 1974 har de kvinnor som är registrerade som slöjdare fått en liten pension. Broderifirmorna har skyldighet att redovisa kvinnornas antal stygn till ett register på Madeira. På det sammanlagda antalet stygn som en viss kvinna arbetat ihop, baseras sedan pensionen. 





Ute i byarna kan man, ofta på eftermiddagarna, se kvinnorna sitta mot en solig vägg och brodera. 

 




Snart stundar påsk och jag tar fram de tupprydda dukarna.

Här syns det sigill som fästs vid de arbeten som granskats och godkänts av Instituto do Bordado. I samma ståtliga byggnad är ett museum inrymt, som visar hantverk från Madeira. Redan i trapphallen visas en bonad med madeiramotiv, som det tog tre kvinnor tre år att tillverka.    





Här visas den broderade linneduk som utfördes till drottning Elisabeth besök i Lissabon 1957. 






En närbild på festduken.






En sovrumsmiljö från 1800-talet har skapats med engelska 1700-tals möbler och alla de broderade sängtillbehör som hörde till ett sovrum på den tiden. 





En fantastiskt broderad "morgonrock".






Denna apparat (lik en gammal tandläkarborr) hade till uppgift att med små stick markera mönstret genom ett shablonpapper. Därefter lades shablonen ut på tyget som beströks med en tygboll doppad i anilinfärg och mönstret avtecknades på linnetyget.      





Med dessa strykjärn fick man vara varlig så att inte broderierna skadades.

En utflykt till Monte kan göras med de gula stadsbussarna, som billigt och smidigt klättrar upp för berget på en halvtimme. Då anländer man till Largo da Fonte, den öppna stenbelagda plats, som är Montes centrum, skuggad av stora träd och omgiven av små caféer och restauranger, där man med fördel kan äta lunch.


 


Närmast på bild en "prego" det vill säga en lövbiff kryddad med vitlök i en bolo de caco, en mycket populär och lagom lunchrätt (kan förstärkas med skinka, ost och grönsaker).






Nedanför den öppna platsen ligger en park med buxbominramade parkstigar, exotiska träd, buskar och blommor som palmer, hortensia, liljor, azaleor, agapanthus mm.

Här kan man också se ruinen av den viadukt som ledde tåget från Funchal till Montes gamla bergbanestation.






Bergbanan anlades i slutet av 1800-talet med ett ånglok som snabbt och bekvämt drog vagnar och passagerare hit upp. 1919 exploderade lokomotivets ångpanna och fyra personer dödades, följden blev en stor nedgång av passargerarunderlaget och trafiken upphörde 1939. 
    

Sedan september 2000 kan man nå Monte med linbana på tio minuter. Från stationen vid hamnpromenaden i Funchal startar färden i små glashöljda kabiner med fri utsikt åt alla håll över stad, raviner och berglandskap. 





Från linbanestationen i Monte är det bara några meter till entrén till Monte Palace Garden,  park och friluftsmuseum för konst, kakel, mineraler och orientalisk och afrikansk kultur. I dammar simmar stora färggranna japanska koifiskar som levande konstverk. Madeiras endemiska växtlighet presenteras längs en stig i en del som liknar en naturlig laurisilvaskog. 





Mitt emot linbanan leder en stig upp till Quinta do Monte ett femstjärnigt hotell inrymt i en före detta privatbostad uppförd på 1700-talet. I den ursprungliga byggnaden finner man sällskapsrum, bar, restaurang, gym och en utställning med fotografier, gamla handskrivna böcker, porslin, mässkrudar samt flera bärstolar och vackra slädar. Tillbyggnaden rymmer de 42 rummen, pool och ytterligare sällskapsrum.













Starka män fanns till hands för den privilegierade överklassen.






En stig belagd med små kullerstenar löper i en slinga genom hela parken, där träd och buskar har fått namnskyltar. Ett litet kapell dyker också upp. 


 




På väg mot montekyrkan passeras slädparkeringen.





Framkörning av fordonet och.....






....upp med hatt och väska på en spik i muren....





.....en liten paus med kortspel....






......sedan på med hatten och tillbaks till arbetet.