ampanp

Revolucão dos Cravos, Nejlikerevolutionen, en revolution som utspeladeds i Portugal den 25 april 1974. Då störtades en diktatur som varat sedan 1926. Revolutionen var näst intill oblodig då bara fyra människor dog.

Militären i Portugal hade år 1926 tagit makten och gjort landet till en fascistisk diktatur. António de Oliveira Salazar  blev dess förste finansminister och senare premiärminister från och med 1932. Han började bygga upp Estado Novo - Den nya staten - och lyckades få landet på fötter. Men sociala reformer var han ingen vän av, däremot var censur av pressen, liksom den hemliga polisen - PIDE - omhuldade.

Då Salazar blev allvarligt sjuk, med hjärnskador efter att ha fallit från en stol, tvingades presidenten avsätta honom 1968. Till sin dödsdag trodde Salazar att han fortfarande var minister.

Marcelo Caetano utsågs till hans efterträdare och inledde reformer på det ekonomiska och sociala området, men i den väsentligaste frågan, om koloniernas frigörelse, vägrade han hårdnackat till eftergifter.

Det var de ändlösa kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau, som var orsaken till diktaturens fall. Krigen slukade 50% av statsbudgeten, för att hålla en armé på 200.000 man. Under tre till fyra års tid tvingades soldaterna riskera sina liv i ett meningslöst krig för en urusel betalning. Det var inte bara bland soldaterna det var revoltstämning, utan även större delen av officerskåren, överstar och generaler var motståndare till regimen.  

På morgonen den 25 april spelade den portugisiska radion den förbjudna sången "Grandola vila morena". Det var signalen till den armékupp, som störtade den nästan 50-åriga diktaturen. Första maj demonstrerade 1,5 miljoner på Lissabons gator. Hand i hand med arbetarna gick soldater med nejlikor i gevärsmynningarna.
Efter denna långa tid med diktatur låg Portugal i utvecklingsnivå mellan kapitalistländerna och den tredje världen. Jordbruket var ineffektivt, industrin kom inte igång förrän i början av 60-talet och 40 % av befolkningen var analfabeter.  


Jag begav mig ut på Funchals gator för att insupa lite feststämning men blev besviken. Mötte endast tre personer med nejlikor i händerna. Inga blomsterförsäljare, ingen musik vare sig levande eller från högtalare. Kanske var jag lite tidigt ute, men efter att ha bevistat denna dags festande både i Porto och Lissabon, var detta inte vad jag hade väntat mig. På "kontinenten", som fastlandet omnämns här, festar man fortfarande ordentligt denna dag med parader, orkestrar som spelar taktfast sprittande musik, nejlikor i var mans hand och det äts och dricks hela natten lång.   





I São Lourenzopalatset fick den avsatte regeringschefen Marcelo Ceatano vistas i väntan på utvisning till Brasilien.





Idag, dagen till ära, var palatset, liksom alla offentliga byggnader och banker, prydda med vepor av detta slag, vilket var det festligaste inslaget jag kunde finna.





En promenad ut på piren visar hur jord - och stenmassorna från den stora översvämningen nu har planats ut på den före detta stranden. Kanske får massorna ligga kvar och omvandlas till park! 





Visst ser det trist ut.





Med budskapet "Madeira, bela com sempre" vill Turismo locka  tveksamma turister till ön.




Men på den andra sidan om piren ligger nöjesbåtar och restauranger lika tätt som förut.








Bolo de caco är aldrig fel.





I brist på motiv på ystra revolutionärer får mitt besök i staden bli en konstinventering längs Avenida do Mar.
 
















Lite snopet blev stadsbesöket, men jag hade i alla fall tur med vädret!

Festa da Flor, som vill hälsa våren välkommen, firas årligen på Madeira i slutet av april eller i början av maj.
Blomsterklädda fordon, barn klädda som blommor och här och där i staden folkdräktsklädda musikgrupper, allt skapar en stämning av karneval.  





Blomsterfestival stundar och det är ju klart att bilen måste få vara med!






Röda Korsets husvagn får en central placering. 







Avenida Arriaga smyckad på längden ....







.....och på tvären.





















































Här och var bjuds det på underhållning.





Många förväntansfulla barn poserar för familjealbumet.






Uppställning inför turistkameran.







Kortegevagnarna i startgroparna















Amaryllisgruppen en favorit!
 









Så var det dags för lite folkmusik igen.





Jakarandaträden i full blom till festivalen.





Blomsterflickor i väntan på sin plats i paraden.





Snart skall de få visa dansstegen de övat in under vintern.













Äntligen sätter kortegen fart och då går den utsände rapportören hem och följer spektaklet på TV.

Kortegen visades i direktsändning i cirka tre timmar. Vackra bilder, som i mitt tycke, förstördes av en oavbruten svada från en reporter, som likt en skadad pelikan i vit kavaj, flaxade runt bland fordon och dansande blomsterflickor. Är det lustigt att dansa med en barnvagn runt halsen? 
 

Vid strandpromenadens östra ände i Funchal ligger Fortaleza de São Tiago, Santiagofästningen, en ockragul byggnad, som lever upp till bilden av en sagofästning med tjocka murar, skyttevärn och små runda torn.
Fästningen började byggas år 1614 för att skydda staden mot piratskepp och krigsfartyg som närmade sig i onda avsikter. 




Vid mitten av 1700-talet hade fästningen blivit omodern och byggdes om för att passa den nya tidens artilleripjäser. Fortet byggdes ut och till höger syns den nya porten på utsidan av den gamla, mindre porten från 1614.  





Här har vi den gamla porten.






Årtalet 1614 syns i gallerverket ovanför ingången. Här träder man in i fästningen genom dess bastanta murverk, som har gluggar åt olika håll ut mot havet.
År 1803 efter den stora jordbävning som drabbade ön, blev många stadsbor, som fått sina hus raserade, inkvarterade på fästningen, som med sina kraftiga murar var en av få byggnader som klarade sig från större skador.
Under napoleonkrigen var engelska ockupanttrupper stationerade här.  





Madeiras regering tog 1992 över fortet och det är nu öppet för allmänheten. Här finns en restaurang och äter man lunch där, så är inträdet till muséet och de olika utställningarna gratis, annars får man betala 2,5 €. 





Ett annat sätt att få se fortet från insidan är att bli bjuden på cocktail!
Med anledning av den svenske ambassadören i Lissabons besök, fick delar av svenskkolonien inbjudan till detta festliga evenemang. 

  


Ambassadör Bengt Lundborg uppmärksamt lyssnande.





Sveriges konsul på Madeira hedrades med medalj.






Sedan lite mingel.





Allas vår Theresa, som i praktiken handlägger alla ärenden på konsulatet, blev också tackad av ambassadören, dock ingen medalj den här gången!

 



Efter drinkar med vackra men menlösa tilltugg dukades det upp en varm buffé och till den serverades goda viner. 











Efter några timmar lämnade vi festtältet och flanerade genom Funchal, som överraskade oss med ljumma vindar.
  
















Vi gick åtskilliga värdshus förbi.

Huset är städat, mat och vin för helgen införskaffat, gräset klippt och terrassens blommor är vattnade, då känns det extra lyxigt att sakta promenera genom staden och titta i skyltfönster och på alla bleka turister.





Det är klart att ståtliga palmer får sina avundsjuka ögonkast!





Tulpanträd är ett vackert förslag som ersättning till palmen om den måste tas bort.





Ett kapockträd blir det nog inte, det skräpar och inte stoppar man några kuddar eller täcken med dess "dun" nu för tiden heller.





Vinden från Öland viskade jakaranda, gott förslag.






Funchals jakarandaträd är sena med blomningen i år. Här skymtar stadsteatern i bakgrunden.


 


Vi tar en titt på teaterfoajén, där det på kvällen skall bli specialvisning av några aktuella filmer. Biljetter säljes till förmån för restaurering av teatersalongen, som blev illa åtgången under översvämningen den 20 februari i år. Inga affischer visar vilka filmer som ges, men ett program kan man köpa för 2 €. Inte den minsta lilla titt i programbladet tillåts, tänk om det bara är skräckfilmer på repertoaren!





Vi finner underhållning på annat håll.





Strax intill teatern har stadens turistinformation sina anonyma, fula lokaler.





Vägg i vägg med turistbyrån reser sig Banco de Portugals pampiga byggnad och tvärs över gatan finner vi....





....São Lourencopalatset där premiärminister Marcelo Caetano fick tillbringa en tid efter "nejlikornas" revolution 1974. Palatset var ursprungligen en befästningsanläggning uppförd under 1500-talet. På 1700-talet upphöjdes det till guvernörsresidens och man började kalla byggnaden för palats. 





Fortfarande finns arbete kvar i flodfårorna.






Här pågår återuppbyggnad i lite mindre skala utanför marknaden.





En liten pratstund och....





...en slumrande blomstergumma. Försäljerskorna är ålagda att bära folkdräkt.





Vi rundar gumman och där pågår ett parti kort med intresserad åskådare.





Lite shopping.





Så äntligen är vi framme vid Pau de Canela "Kanelstången", där vi beställer en chinesa, en garoto (dvs en stor och en liten kopp kaffe med mjölk) och en lördagsbakelse därtill.





Sovmorgon.... nja.... fast tyvärr är det nog hans boplats. Vi har sett honom åtskilliga gånger där i filthögen. 


 
   

Vår stolthet, för att inte säga hela São Goncalos stolthet, den ståtliga palmen i vår ägo är sjuk!






Vi fick en pamflett i vår brevlåda om en sjukdom som kan drabba en viss sorts palm. Bladet lades i en hög bland alla andra mindre intressanta utskick. På informationsbladet kunde man skåda en kanariepalm med slokande blad och en topp som såg ut att ha blivit tillplattad av en elefant.
Såg en palm ut så, skulle det omedelbart rapporteras till Funchals stadsträdgårdsmästare!  
Vintern här på Madeira har, med känt resultat, varit osedvanligt regnig och inte inbjudit till några längre stunder i trädgården.
Men en dag kom utkiken ner från den övre terrassen med något vilt i blicken och började rota i högen med  inkommande post. Vår palm såg precis ut som det avskräckande exemplar, som var avbildat på utskicket från stadsträdgårdsmästaren.





Så här hängig såg palmen ut. Vi fotograferade den trista synen och åkte för att visa trädgårdsmästaren den slokande före detta skönheten. Experten gav oss inte mycket hopp, han förklarade att trädet angripits av en svårutrotad skalbagge från Marocko. Dess larver äter upp palmen inifrån. På två till tre månader är palmen förlorad. Men staden Funchal står för alla kostnader för nedtagning och förbränning!! 






Så här ser trädmarodören ut. Numera förvarad i en glasburk!




Döm om vår förvåning, då en kranbil efter tre dagar dök upp och började spruta palmtoppen!
 








En dryg månad senare kommer en man med borrmaskin och gör tre hål i stammen och...






.... sprutar in vätska och täpper till med gula plastpluggar.

(Ovanstående bild är helt omöjlig att vända rätt!)







En dag, i hotellområdet, får vi syn på denna palm med en liten tofs på toppen. Kunde det vara en palm som varit angripen av baggar, men som var på bättringsväg?

Vi upp till trädgårdsmästaren igen, men med huvudsakligt ärende att tala om att vi far hem över sommaren. Tanken var att eventuellt lämna grindnyckel, ifall palmen skulle få någon ny kur under sommaren eller avverkas.  
Den avporträtterade, tofsprydda palmen visades och mycket riktigt, den höll på att friskna till och kanske, kanske skulle också vår palm kunna räddas. 





Samma eftermiddag är trädräddarlaget hemma hos oss igen med kranbil, lastbil och kommunens bil med tre tjänstemän som övervakare.





Nu kastas alla döda blad ner och lastas på en lastbil.





Hisskorg med man och hinkar med botemedel.






De tre observatörerna.



Nu återstår det bara att vänta och se. Kommer vi att mötas av en stor stubbe på gräsmattan i höst eller kanske en palm med en liten käck tofs i toppen!

Nu stundar jordgubbstider.


Att på vårkanten komma hem till Sverige med färska, solmogna jordgubbar från Madeira har i många år varit en kär tradition.







På promenadavstånd från vårt hus ligger en kulle med grönsaksodlingar vackert belägen med havet i fonden. Snörräta rader med grönsallad från pyttesmå knyten till färdiga buketter klara för leverans, lök, rovor, bönor och lådor med jordgubbar, allt mycket prydligt.
Vi stötte på ett brukarpar med inte alltför stor vana vid utlänningars knackiga portugisiska. Vi ville endast köpa två kraftiga jordgubbsplantor, men mannen rullade raskt fram sin skottkärra och lastade på två jättekartonger i frigolit fyllda med betor och jordgubbsplantor. Jag förklarade att vi inte gillade betor bara jordgubbar. Inga problem, betorna rycktes upp, men priset var detsamma, 5 €! Här såldes plantor endast kartongvis och till enhetspris!
En tuva med gräslök fick följa med på skottkärran.





Då vi inte har någon halm, får bären vila på terrassplattor. ( J. du har väl inte glömt att det går bra att dreva med plattor också). 

          




Gubbarna har fått ett skydd mot de nyfikna koltrastarna, de får hålla tillgodo med insekterna i palmen.













De alltid lika tåliga och pålitliga pelargonerna frodas, fast soltimmarna varit få! 


På lördag blir det fest, var sin gubbe på en bit kladdkaka med en klick vispgrädde!