ampanp

Snart är den här, sommaren....





.. med den blomsterkantade vägen till brevlådan.....






....och den rofyllt planerade trädgården....







....där plats för vila och fika finns...





.... med utblickar till grannen...





....och doften av syren.


Specialblogg till födelsedagsbarnet.

Idag håller jag ögonen öppna för vad jorden ger under min promenad. Bananklasen fann jag genast hos grannen tvärs över gatan.
Madeiras speciella banan är liten och mycket söt, kallas dvärgbanan eller kanariebanan. Den har odlats på Madeira sedan början av 1500-talet.





En liten trädgårdsodling strax intill visar upp grönkål, bönor, potatis, en bananplanta och några sockerrör.

Jorden på Madeira är mycket bördig, vilket de tidiga kolonisterna snart insåg. De började anlägga terrasser, där sockerrör odlades, vilket blev Madeiras främsta exportprodukt. Dessa odlingar krävde extra vattentillförsel, särskilt sommartid. Uppe i bergen finns tusentals källor och med hjälp av slavar från Afrika byggdes levador för att transportera vattnet.

Det var Henrik Sjöfararen som införde sockerrörsplantan till Madeira. Plantorna trivdet bra i det subtropiska klimatet och de första odlingarna startades vid den nuvarande saluhallen. Odlingarna spred sig snabbt längs sydkusten, allt eftersom slavarna byggde terrasser och levador. Både slavarna och portugisiska lantarbetare slet med det tunga arbetet på fälten och i sockerbruken.

Den ensidiga odlingen fick förödande konsekvenser. Sockerodlingarna upptog nästan all odlad jord och Madeira fick importera säd. 1480 utbröt till och med hungersnöd i brist på säd. Jorden var utsugen, skördarna sjönk och till slut fick man söka andra växter att ersätta sockerröret med. Madeira hade under ett drygt århundrade försett Europa med socker, men nu tog Brasilien över.





Så här önskar jag att terrasserna skulle vara underhållna.
 





Men den här vyn möter man alltför ofta.

Här ser det nästan ut som om de gamla husen vilar sig i sluttningen med de övergivna terrassodlingarna numera knappt skönjbara.

Terrasserna överges numera runt om hela ön. Är det inte hotellbyggen så är det motortrafikleder som skall byggas, men främsta orsaken till nedläggningarna är olönsamheten. De stora matvarukedjorna importerar frukt och grönsaker från länder där de odlas storskaligt och de inhemska småbrukarna kan inte konkurrera. 
Hur skall det unika odlingslandskapet kunna bevaras, när man importerar bananer från Spanien?
   




Endast en familj bor kvar i dalen bland sina höns, grisar, får, getter och bin. De har dessutom odlingar av sallad och potatis. Fårens stillsamma bräkanden hörs upp till vårt hus och får oss att känna av lite lantliv inpå knutarna till staden Funchal. 





Mitt emot kyrkan står ett träd, som i min blombok heter Japansk Mispel, i Portugal det fått namnet Nespereira och har goda, gula frukter, som man äter med skal och allt.





Ett avocadoträd i full blom omgivet av krasse, som frodas överallt där man inte håller efter den.





Fikonkaktusen växer på torra, soliga ställen och kan bli upp till fem meter hög. Den ger ätliga röda frukter på sensommaren, som lämpar sig till marmeladkok. 

En av Madeiras mest berömda, endemiska växter är Madeiras stolthet, massaroco.

Här ett exempel på den variant som kallas Madeirablåeld, den är blekare i färgan än den som växer i bergstrakterna.





Blåeldens buske består av smala stammar, som avslutas med en blomma lik en stor grankotte.
 





Papaya med omogna frukter i toppen, mogna är de gula, söta och smöraktiga i konsistensen. Papayaglass är det en favorit?





På högsta punkten av min vandring blickar jag ner över den stora grönsaksodlingen, som får ägnas ett eget kapitel. Ser fram mot att vandra omkring bland mångfalden av grönsaker i snörräta rader och fotografera! 





Hemma igen hos det egna avocadoträdet, som har fällt de flesta löven, men blommar snart fast fem avocados fortfarande dinglar från grenarna. 






En liten pitangafrukt tittar fram ur busken nedanför avocadoträdet. Det vill till att den är gömd, för koltrastarna brukar alltid hitta bären innan de är mogna.    

Det är bara att inse, att lämnar man en trädgård  utanför Afrikas kust under sommarmånaderna, så är det inte många småväxter som överlever torkan och solen. Pelargoner, Flitiga Lisa och Yuccapalm i kruka är härdiga. En annan överlevare är den paraplyaralia, som numera helt täcker bilden av Nossa Senhora da Conceicão i nischen innanför grinden. 





Vi har ytterligare en aralia, som i den förhärskande passadvinden blivit varaktigt sned, att krukan är vridbar kom jag på alldeles för sent. Kanske kan man räta upp den vid en eventuell omplantering.






Idag inhandlade vi nummer tre i en närbelägen plantskola. Vi fann en lagom stor och välväxt  planta, men då jag hörde priset, fick jag hjärnsläpp och tänkte leta rätt på ett mindre exemplar. Fick för mig att den kostade 350 kronor, då den i själva verket kostade 3,80 €. Gissa om mitt sällskap fick roligt åt mig!  
 

När jag var barn hände det att min far satte upp mig på pakethållaren bak på cykeln och trampade iväg till kiosken vid järnvägsstationen. Där inhandlades en chokladkaka, som jag fick mumsa på. När min mor grumsade om slöseri, försvarades inköpet med att ibland behövde man "rycka upp" sig! 
Stanniolpappret slätades ut och sparades, till vad?     





Nu fylls bäckarna med vatten igen och vi som trodde att sommaren anlänt. Vi for till trädgårdsmästaren häromdagen och köpte plantor till terrassens krukor, nu oroar vi oss för att regnet bryter av blad och knoppar.





Vattnet från min promenadväg är utbytt mot ett gott vin, som blev över vid nyårsfirandet plus egentillverkade semlor. Vem kunde tro att jag skulle åstadkomma hemmagjord mandelmassa! 
Visst behöver man rycka upp sig ibland! 

På min motionsrunda måste jag ha ett tema, för att öppna ögonen för vad som göms runt mig.
Idag blev det skyltar av olika slag.

Ovanstående åtta sitter diskret i vägkanten strax utanför grinden. Visar den avståndet i miles till Funchal?





En liten bit bort står denna bastanta klump lutad mot en mur. Anger den avståndet från stenen, 0, till Ferreiro 3,5 miles, kilometer eller yards kanske.
 
Var ligger Ferreiro och Portela månne? 





Den här handmålade skylten visar i alla fall platser jag känner till. Vår vissnande palm syns uppe till vänster.









Tjugo meter längre fram är mark till salu både till höger och till vänster om vägen.






Nästan ända nere vid kyrkan kolliderar det politiska och.....





.... det kulturella med det....





..kulinariska utbudet.





Några nyresta stänger med fanor i topp utanför kommundelskontoret.





Litet hus till salu.


Nu väntar bara de sega uppförsbackarna, jag får vända på motionsvarvet i morgon för att upptäcka motiv för kameran på den sträckan!

Bilder från min motionsrunda.





Här betar fåren bland forna tiders arbetsamt byggda terrasser. Många odlingsterrasser, anlagda genom långvarigt och idogt arbete, blir idag raserade och bortforslade av grävmaskiner på en eftermiddag, för att ge plats för hotell och lägenheter.
Om odlingarna upphör på grund av olönsamhet och ointresse av den yngre generationen, blir de då endast  fornminnen på bild i historieböckerna? 






På min numera dagliga promenad i omgivningens häftiga backar passerar jag detta hus.
Idag hade jag ett knaggligt samtal med ägarinnan. Vi var överens om att huset vackert och mycket gammalt. De håller som bäst på att knacka bort sena tiders puts och jag hoppas få komma innanför grindarna så småningom, om jag ler och pratar lite varje gång jag passerar.





Förundrad katt, tryggt bligande bakom grinden, påminner om en kär vän hemma i Sverige!