ampanp

Ännu ett besök i Lissabon på vårkanten, den här gången stannar vi i fyra dagar. Vi checkar in på vårt vanliga hotell, Sete Colinas, och ilar ner i tunnelbanan med våra nyinköpta färdbevis, som gäller för obegränsat antal resor med tunnelbana, såväl som alla stadsbussar i tre dygn. Det vill säga dygn ett räknas från och med den första stämpeln för dagen och sedan 24 timmar framåt, så med lite list fick vi kortet att räcka hela vistelsen.     





Vår första resa gjorde vi med den moderna röda linjen ut till järnvägsstationen Oriente och Parque das Nacões, som var platsen för världsutställningen 1998.









Tunnelbanestationerna är rena konstutställningar.






Högt i tak och naturstensbeklädda.






Vi lämnar järnvägsstationen för ett besök på shoppingcentrat Vasco da Gama, fem våningar med butiker och restauranger. 





En blick bakåt på Gare do Orientes futuristiska fasad.






Här var så sent som 1990 ett dystert industriområde, men dagens spännande arkitektur och moderna bostäder har givit stranden vid floden Tejo ett lyft.




















Torsdag morgon stod vi redo för färd till IKEA med buss 714 från det centrala "busstorget" Praca da Figueira.





Lyktstolpar av äldre snitt pryder detta torg liksom många fler öppna platser.





Mitt emot busshållplatsen har dockorna fått ett eget sjukhus.


IKEA-besöket blev inte så framgångsrikt som vi hade önskat oss. Vi kunde inte få något klart besked angående varutransporter till Madeira. Mycket vaga och varierande prisuppgifter gavs. Inköpsrundan blev mager endast tre artiklar, en korkskruv, en slickepott och en diskborste.
Köttbullar på restaurangen till lunch.

Denna gång, till skillnad från förra besöket, fann vi bussen till stan direkt, fast hållplatsen flyttats till något som kan liknas vid ett litet grustag. IKEAs hemsida visar endast kartor hur man tar sig dit med bil. Inte så konstigt kanske, men lite kan de väl tänka på alla mindre bemedlade i staden. 


Vi hoppade av bussen i Belém för att insupa lite kultur.    





Mitt emot Mosteiro dos Jerónimo i stadsdelen Belém breder en pampig park ut sig, Praca do Império. Fontänen i mitten lyses upp på kvällen vid festliga tillfällen. Då bjuder fontänen på ett 60-tal olika kaskader, underbelysta i alla möjliga färger i ett program som varar i 45 minuter.





Parken är en trivsam plats för lekande skolbarn och flanörer.



Då man tagit sig under den hårt trafikerade Avenida da Índia och den järnväg, som med jämna mellanrum trafikeras av dundrande gula och silverfärgade tåg, medelst en dyster tunnel, kommer man till ett avspänt kajområde med kaféer och en lång strandpromenad.    






Här uppfördes under Salazars regim ett 52 meterhögt monument till 500-årsjubileet av Henrik Sjöfararens död.
Minnesmärket har formen av en karavell med stäven vänd ut mot vattnet. I fören står Henrik Sjöfararen och bakom honom kommer två rader portugisiska hjältar. 






Fortsätter man promenaden västerut når man Torre de Belém ett vackert fort i emanuelstil.
Vid lågvatten ligger Torre de Belém numera helt inne på land. Förr kunde stora båtar mötas mellan torn och strand. Grunden utgörs nämligen av ett par klippor som den gången, befästningen invigdes 1520, låg en god bit ut i floden.



Fredag morgon och vi tog oss till järnvägsstationen Cais de Sodré för en tur till Estoril. En gammal badort av det fashionabla slaget med lyxhotell, casino, nattklubbar och ståtliga villor. 







När man stiger av vid det lilla stationshuset och går över gatan, står man inför en välinrutad plantering med palmer, rosor och fontäner. I fonden skymtar Casinot, som härifrån ser ut som en fotbollsläktare. 











Casionot blir inte vackert från någon vinkel!











Casinoparken är dock både välskött och ibland trolsk.






Vid stranden på andra sidan om stationen börjar en räcka med ståtliga villor att beskåda på den cirka två kilometer långa promenaden mot Cascais.





En del så stora att de ej får plats bild.












Cascais skymtar i soldiset.





En bild på en liten kyrka får avsluta Estorilbesöket.


Fredagen börjar med lite regn och blåst så fram med vindtygsjacka och paraply, men mina fötter får traska på i sina eccosandaler.
 




Vi tog oss åter upp på berget som krönes av Castelo de São Jorge, men struntar i fästningen för att till fots utforska stadsdelen Alfama. En detaljerad karta över Alfama finns ej. Alfama är en enda stor labyrint, det enda säkra sättet att ta sig ur virrvarret är att traska neråt. Man hamnar på pyttetorg, gränder, tvärgränder, trappor och  terrasser.  
























På trötta fötter återvänder vi till vårt hotell, hämtar bagaget, hejdar en taxi och är för en ringa penning snabbt ute på flygplatsen.

Planet lyfter i tid, men då vi efter en timme och 20 minuter har börjat inflygningen till Madeira gasar piloten plötslig på och vi stiger upp igen. Vädret är för dåligt för landning och vi cirklar i 40 minuter runt i luftrummet med hotet om att få återvända till Lissabon hängande över oss. Men vi landar och alla runt oss applåderar som på en charterresa förr. 

I fyra dygn har vi haft bilen parkerad på flygplatsområdet och inom promenadavstånd. Det kostade 18 €! Släng er i väggen Luftfartsverket!