ampanp

Jultomtens stol bland blommor och blader.









Inför julhelgen upprättas bommar med vakter på infartsvägarna mot Funchal. Vakterna beordrar myndigt bilisten att öppna bagageutrymmet, för att förvissa sig om att ingen tjuvavverkad gran slinker med ner till staden.

Bilderna ovan visar dock legal julgrönska. 

   




Här dukas det upp inför helgen, till och med ute på gatorna.






Marknaden hålls den 23 december öppen hela natten och bjuder inte bara på frukt och grönsaker utan också på sång och musik.





Förra årets plastdjur är i år utbytta mot uppstoppad "äkta vara".






Men här är det plast i alla fall!






Fler bilder från Funchal i julskrud följer.

Alla ambitiösa bloggare verkar ha en massa projekt på gång och många intressen av skilda slag!

Jag, min arma latmask, sitter helst i soffhörnet med en bok under näsan. Men nu klagas det på att bokhyllorna bågnar, så jag måste rensa.
Då jag för närmare femtio år sedan arbetade på stadsbibliotekets huvudbibliotek i Stockholm bestod halva tjänstetiden av att leta beställda böcker bland hyllorna i de "inre" förråden.
Detta var en syssla som passade mig, kände mig otroligt stolt då jag funnit en bok på ett oväntat ställe. 
Helt i linje med detta gamla ordningssinne fick jag en dag för mig att sortera alla mina böcker i bokstavsordning.
Denna ordning bestod i ett par år, snyggt och prydligt.

Då jag vid varje resa till Madeira har haft minst tio, tolv böcker med mig, plus att alla generösa gäster lämnat kvar sin lästa semesterlektyr, har hyllorna fyllts på alla ledder och den utmärkta författarordningen upphört.  














Nu gäller det att vara hård, jag har aldrig kunnat kasta böcker, skänka bort är helt OK.... men slänga!  







Det här är en skatt, en trave olästa böcker på nattygsbordet.

Måste erkänna att inledningsbildens bok tog tid att komma igenom. Har gärna tre, fyra böcker på gång samtidigt beroende på tillfälle och humör grabbar jag olika typer av böcker. Väntar jag på att potatisen skall koka upp passar en slags bok, sitter jag och slötittar på TV en annan genre, vill jag somna ytterligare en variant. Sedan finns det författare som fängslar, så man inte kan lägga ifrån sig boken.

En sådan favoritförfattare är Edna O´Brien, som skriver noveller och romaner som kretsar kring kvinnors känslor och problem. Flera av O´Briens böcker, som handlar om barndomen, besvikelser i kärlek och det inskränkta samhället, har förbjudits på Irland.
       
En annan är V.S Naipaul, nobelpristagare år 2001, född på ön Trinidad. Den, i mitt tycke , bästa roman han har skrivit är "Ett hus åt Mr Biswas" en mäktig och realistisk släktkrönika. Den visar drastiskt och komiskt hur miljön påverkar människan och förklarar vårt beteende i pressade och otrygga situationer.






För några år sedan fick jag tipset att besöka biblioteket på hotell Porto Mare om jag ville låna böcker. Där återfinns de böcker som gästerna lämnat på sina hotellrum.   





In genom den välkomnande entrédörren.





Kort stopp framför julträdet och pepparkakskyrkan.





Ner till baren.





Voilà, där gömde sig de glest fyllda bokhyllorna. Visst kommer det att bli fint där med ett tillskott på en och en halv meter lektyr. Jag tänker mig att fem böcker åt gången inte skall väcka bartenderns undran.

 

Tänk om detta skåp kunde flyga!






I 22 år hängde jag in tvätt i torkskåp utan att någonsin sätta på värmen.

Nu i Madeiras fuktiga vinterklimat skulle det behövas ett skåp att torka upp kläder från byråer och garderober i, det känns verkligen ohälsosamt att behöva torka alla kläder med kroppsvärmen.

Förstår att det kanske idag verkar lite omodernt, då centrifuger gör tvätten snustorr. Men här blir den genast  kallfuktig över natten. Risk finns också att kläderna möglar i botten på byrålådan.

Vi for till stadens största vitvaruhandel. Där såg den engelsktalande expediten frågande på mig, när jag förklarade att jag ville torka kläder i ett skåp med värme. Hon hänvisade oss sex trappor upp till husets avdelningen för garderober. Orkade inte börja förklara igen och när vi kom ut hade det åter börjat hällregna.

Väl hemma slog vi upp Googles översättningsprogram på ordet torkskåp och fick upp "forno" dvs ugn. Produkten finns troligtvis ej i detta sydliga klimat med varma vindar.  





Gästhuset, med jalusidörrarna på glänt, får även i fortsättningen tjäna som torkrum.






Här sköljes strumporna i regnvatten och blir så mjuka, så mjuka. 


Kan avslöja att på 60-talet använde jag frysen till att förvara tomflaskor i!
Tyckte vid samma tid att färg-TV var helt onödigt!

Här visas en ganska typisk syn, som kan möta oss en morgon efter en stormig natt.



Idag har vi här på sydsidan av Madeira cirka 13 plusgrader, starka vindar och med kraftiga skurar i byarna.... men det är 21 grader varmt i havet!

Medeltemperaturen i luften för sydkusten ligger på 18 grader under året, men sjunker med en och en halv grad per hundra meter i höjd. Bergen delar upp ön i två hälfter och ger upphov till två olika klimattyper en nordlig och en sydlig. Dessutom påverkar vindarna och golfströmmen klimatet. Den fuktiga nordostpassaden blåser året om. När den pressas upp mot bergen avkyls den och bildar regn. På nordsidan av ön regnar det dubbelt så mycket som på syddelen. Så fort vindarna passerat bergsryggen blir de varmare och torrare och med det blir sydsidans mark uppvärmd och även soligare. Vi har dock inte alltid soligt väder och tur är det, annars vore det inte så grönt och skönt i Funchal med omnejd för oss och alla turister till glädje.         










Praia Formosa med tre meter höga vågor och ett trollskt dis över stranden.



Vackert, men vi börjar tröttna på blötan. Fast vi är inte ensamma, Azorerna och Kanarieöarna får också känna på dessa lågtryck som dyker upp under vintermånaderna. 

 





Bloggens inledningsbild visar en korgstol utomhus och här ovan en bild på ett minst hundraårigt matsäcksskrin.
Vad menas?
Jo, stolen har drabbats av trämask, vilket kan inträffa i fuktiga stenhus, som lite då och då värms upp kraftigt. 
Skrinet har i alla sina dagar förvarats i gistna, hälsosamma trähus! 












Risk för trämask!











Troligen riskfritt!

När man fyller år blir man överraskad!
 
Ett besök på "Systrars Söta" med fika tillsammans med svärdottern i strålande höstväder var en lyckad present.





En vecka senare, den 22 oktober, var det dags för nästa överraskning.

Snö och halka med inställda bussar till Ingarö hela förmiddagen. 





Här var det ökenblommorna som häpnade.






Detta hål över entrédörren mötte oss efter sju veckors bortovaro från huset på Madeira. Madonnan höll inte sin hand över egendomen.
Eller kanske i alla fall.....för tjuvarna stötte på ett tätt fackverk av takstolar, som var svåra att forcera..... 





.... men de fann på råd.
Takpannorna var lätta att lyfta bort och under dessa fann de, en kort stycke bort, en inspektionslucka till ett sovrumstak. De måste ha varit atletiska och orädda, eftersom rumshöjden är tre meter, kanske blev höjden en överraskning, då de förmodligen arbetade i skydd av mörkret!  De rotade runt ordentligt, kastade ut allt låd- och skåpinnehåll på golven, på jakt efter kontanter eller kanske guld.
Vi saknar endast en ficklampa! 

 









 


Här tvättas allt mellan skurarna.

Polisen skulle komma och ta fingeravtryck, men än har vi inte sett till dem!






Palmen ser överraskande frisk ut, med gröna små blad i toppen.

   






En gummislang har monterats från bekvämt injekteringshåll på stammen och leder upp till toppen, där vi antar att skalbaggsgift sprutas in!






Avslutar bloggen med en liten kär tomte gjord av barnbarnet för ganska många år sedan och en julröd azalea.

I år är det 150 år sedan Anders och Emma Zorn föddes. På Zornmuseet i Mora firas detta med en jubileumsutställning.
Utställningen är den största satsningen på över femton år. Den visar närmare ett hundra av konstnärens viktigaste arbeten.  
I Mora visas verken bara till och med den 14 september, men utställningen kommer senare att flyttas till Prins Eugens Waldemarsudde.




Zorngården, Anders och Emmas bostad. Hemmet blev efter Emma Zorns död ett museum.








Anders Zorn samlade under åren på sig konst och konsthantverk i stora mängder. Han hade planer på att bygga ett museum för sin samling. Det blev dock Emma Zorn som kom att förverkliga dessa planer.
Zornmuseet stod klart i Mora 1939. Det ritades av Ragnar Östberg.














"Sommarnöje" föreställer hustrun Emma och mästerlotsen Carl Gustav Dahlström vid Dalarö ström.
Det är den dyraste svenska målningen någonsin som sålts på auktion i Sverige. Den auktionerades ut för 26 miljoner kronor 3 juni 2010. Tidigare högsta noterade pris var August Strindbergs "Underlandet" som såldes för 22,6 miljoner kronor år 1990.

























Förutom målningar och akvareller ställs även etsningar och skulpturer ut.





Emma Zorn.















Etsning föreställande konstnärsvännen Viktor "Vicke" Andrén. 






Anders Zorn som staty med pensel i handen och en glimt av den i vasaloppstider så ofta avbildade klockstapeln vid målet i Mora. 





Bilden av kyrkan i Mora får avsluta denna lilla höstresa i kulturens tecken.

Sedan mitten av augusti har Madeira härjats av flera stora skogsbränder. En av bränderna sträckte sig från Nunnornas Dal ända till Funchal. Vid Eira do Serrado ödelades fyra bostäder då branden nådde ända ner i dalen.
I stadsdelen Monte begjöt man hustaken med vatten som en försiktighetsåtgärd.
Inför firandet av Nossa Senhora do Monte den 15 augusti förbjöds fyrverkeripjäser förståndigt nog.  



Vi hade för avsikt att fara upp till Areeiro för att ta en titt på den stora, runda radarstationen som uppförts på toppen på av berget, där det tidigare låg ett hotell med restaurang och även för att beskåda de avbrända bergsidorna, där det nu kommer att dröja innan några blåbärsbuskar ger skörd igen.  





Men här blev det stopp direkt efter Poiso. Nya bränder enligt den utposterade vakten.





Kilometer efter kilometer av denna syn mötte oss på vägen upp i bergen.

Funchals ekologiska park, 950 hektar, är så gott som helt förstörd, och i dess närmaste område är uppskattningsvis mer än 3.000 hektar skog plus två bostäder uppbrända.   




Inte roligt att ha sin stuga här.....




....inte här heller.






Några sotsvarta får!





En man är misstänkt för mordbrand vid Eira do Serrado i Nunnornas Dal.





Backe upp och backe ner bara sot, aska och förkolnade träd.

Ett gäng ungdomar greps på bar gärning i Sierra de Agua, de medförde tändare och en kanna med olja.   






Är det någon som kommer ihåg dessa bilder från vårt närbelägna bassäng - havsbad tagna i februari i år?





Eländes, elände...






.....men likt fågeln Fenix har nu denna vackra badanläggning återuppstått!

Här på ön tas alla tillfällen till fest, idag var det staden Funchals tur.



Som alltid är vi ute för tidigt på dagen, några peruaner försöker liva upp stämningen.






Här föll musiken inte denne man i smaken.





Lite bättre drag var det utanför marknaden. 





Fast inte verkar blomsterflickan kvickna till av musiken precis.





Här vankas korv med bröd och bolo de caco.





Men mest behagligt är att ta en paus på Avenida do Mar och kommentera förbipasserande turister.






Oj då, den gröna orkestern får maka sig ur bussfilen!






Jahapp, vi tar bussen hem och inväntar med viss bävan kvällens musik från piren, fast som plåster på den uteblivna sömnen bjuds det på fyrverkeri vid midnatt. 

Ovanstående bild visar en lämning av vad som kallas ryssugn.

Rester av dessa kallmurade ugnar kan man finna både i Stockholms skärgård och på andra ställen längs Sveriges och Finlands kuster.

Man tror att ugnarna har byggts av ryssar under kriget i början av 1700-talet för att användas till brödbak. Platser där ugnarna påträffats följer väl ryssarnas härjningar. 

Andra teorier om ålder och användning har även framkastats. En del forskare anser att ugnarna har uppförts av fiskare för torkning eller rökning av strömming. Andra åter förkastar den teorin eftersom fisken snarare blir stekt istället för att bli torkad då fisken är för fet.

Ugnarna lämpar sig troligen bättre för att laga mat och baka bröd än för att konservera.

 

  

Ryssvärme talas det om i alla medier i dessa dagar. Den har gjort besök uppe i Tornedalen, 28 grader, högsta uppmätta temperatur på 130 år där. På Ingarö fick vi också en släng av värmen och med den längtan ut i naturen. 






Storängsudds naturreservat blev målet.






Över tre stättor och den orörda blomsterprakten breder ut sig.




















Vitsippor, vitsippor och mer vitsippor men..... 








.... så träffar vi på denna rosaröda tjockis. Vätteros, en köttig, fjällig parasit med blommor i axlik klase.
 





Styvmorsviol





Svalört





Adam och...






...Eva





Kungsängslilja





De rutiga skönheterna i massor.






Här anas ett gravfält från den yngre järnåldern, för den som har blick för det fördolda.....






.... eller var det hitåt man skulle titta?






En knippe vårblommor.





Full fart i solskenet i tallbacken och....





....på Baggensfjärden.





Nu talar vi ryssvärme igen!
Bland vitsipporna döljer sig resterna av två ryssugnar och fyra ryssgravar, som berättar om de ryska härjningarna i skärgården år 1719.





På återseende från ett vårligt värmdöland!

Arbetets dag firas ordentligt med parader, prelater, soldater, mässingsorkestrar, nunnor, gummor med blomstergirlanger runt halsen och många, många fler som vill manifestera.







Tåget gick längs Rua da Santa Maria i gamla stan.







Dock hade jag ingen tidtabell för festtåget, så de pampigt klädda prelaterna såg jag bara ryggarna av,  men brandmännen gick ju inte heller av för hackor!






Lilla gumman kom på efterkälken.....






...strax möter hon en like, som hon nog kan utbyta många minnen med från ett långt och strävsamt liv.






Kanske en bild som den här lockar fram berättelser om det forna Madeira. 





Blomstergummorna vid marknaden sålde girlanger, som såg ut att vara gjorda av små fibblor, men eftersom jag inte visste att de bars vid festtåget, så blev det ingen bild på dessa utan på en vacker orkidé. 




Veporna fick ut och luftas igen -  två gånger samma vecka.





Stånden med förfriskningar börjar befolkas så smått.....





....stora scenen i stadsparken likaså.


 
Här tog snopet nog batteriet i kameran slut, så det stora demonstrationståget med plakat och banderoller har jag endast lagrat på näthinnan.

Revolucão dos Cravos, Nejlikerevolutionen, en revolution som utspeladeds i Portugal den 25 april 1974. Då störtades en diktatur som varat sedan 1926. Revolutionen var näst intill oblodig då bara fyra människor dog.

Militären i Portugal hade år 1926 tagit makten och gjort landet till en fascistisk diktatur. António de Oliveira Salazar  blev dess förste finansminister och senare premiärminister från och med 1932. Han började bygga upp Estado Novo - Den nya staten - och lyckades få landet på fötter. Men sociala reformer var han ingen vän av, däremot var censur av pressen, liksom den hemliga polisen - PIDE - omhuldade.

Då Salazar blev allvarligt sjuk, med hjärnskador efter att ha fallit från en stol, tvingades presidenten avsätta honom 1968. Till sin dödsdag trodde Salazar att han fortfarande var minister.

Marcelo Caetano utsågs till hans efterträdare och inledde reformer på det ekonomiska och sociala området, men i den väsentligaste frågan, om koloniernas frigörelse, vägrade han hårdnackat till eftergifter.

Det var de ändlösa kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau, som var orsaken till diktaturens fall. Krigen slukade 50% av statsbudgeten, för att hålla en armé på 200.000 man. Under tre till fyra års tid tvingades soldaterna riskera sina liv i ett meningslöst krig för en urusel betalning. Det var inte bara bland soldaterna det var revoltstämning, utan även större delen av officerskåren, överstar och generaler var motståndare till regimen.  

På morgonen den 25 april spelade den portugisiska radion den förbjudna sången "Grandola vila morena". Det var signalen till den armékupp, som störtade den nästan 50-åriga diktaturen. Första maj demonstrerade 1,5 miljoner på Lissabons gator. Hand i hand med arbetarna gick soldater med nejlikor i gevärsmynningarna.
Efter denna långa tid med diktatur låg Portugal i utvecklingsnivå mellan kapitalistländerna och den tredje världen. Jordbruket var ineffektivt, industrin kom inte igång förrän i början av 60-talet och 40 % av befolkningen var analfabeter.  


Jag begav mig ut på Funchals gator för att insupa lite feststämning men blev besviken. Mötte endast tre personer med nejlikor i händerna. Inga blomsterförsäljare, ingen musik vare sig levande eller från högtalare. Kanske var jag lite tidigt ute, men efter att ha bevistat denna dags festande både i Porto och Lissabon, var detta inte vad jag hade väntat mig. På "kontinenten", som fastlandet omnämns här, festar man fortfarande ordentligt denna dag med parader, orkestrar som spelar taktfast sprittande musik, nejlikor i var mans hand och det äts och dricks hela natten lång.   





I São Lourenzopalatset fick den avsatte regeringschefen Marcelo Ceatano vistas i väntan på utvisning till Brasilien.





Idag, dagen till ära, var palatset, liksom alla offentliga byggnader och banker, prydda med vepor av detta slag, vilket var det festligaste inslaget jag kunde finna.





En promenad ut på piren visar hur jord - och stenmassorna från den stora översvämningen nu har planats ut på den före detta stranden. Kanske får massorna ligga kvar och omvandlas till park! 





Visst ser det trist ut.





Med budskapet "Madeira, bela com sempre" vill Turismo locka  tveksamma turister till ön.




Men på den andra sidan om piren ligger nöjesbåtar och restauranger lika tätt som förut.








Bolo de caco är aldrig fel.





I brist på motiv på ystra revolutionärer får mitt besök i staden bli en konstinventering längs Avenida do Mar.
 
















Lite snopet blev stadsbesöket, men jag hade i alla fall tur med vädret!

Festa da Flor, som vill hälsa våren välkommen, firas årligen på Madeira i slutet av april eller i början av maj.
Blomsterklädda fordon, barn klädda som blommor och här och där i staden folkdräktsklädda musikgrupper, allt skapar en stämning av karneval.  





Blomsterfestival stundar och det är ju klart att bilen måste få vara med!






Röda Korsets husvagn får en central placering. 







Avenida Arriaga smyckad på längden ....







.....och på tvären.





















































Här och var bjuds det på underhållning.





Många förväntansfulla barn poserar för familjealbumet.






Uppställning inför turistkameran.







Kortegevagnarna i startgroparna















Amaryllisgruppen en favorit!
 









Så var det dags för lite folkmusik igen.





Jakarandaträden i full blom till festivalen.





Blomsterflickor i väntan på sin plats i paraden.





Snart skall de få visa dansstegen de övat in under vintern.













Äntligen sätter kortegen fart och då går den utsände rapportören hem och följer spektaklet på TV.

Kortegen visades i direktsändning i cirka tre timmar. Vackra bilder, som i mitt tycke, förstördes av en oavbruten svada från en reporter, som likt en skadad pelikan i vit kavaj, flaxade runt bland fordon och dansande blomsterflickor. Är det lustigt att dansa med en barnvagn runt halsen? 
 

Vid strandpromenadens östra ände i Funchal ligger Fortaleza de São Tiago, Santiagofästningen, en ockragul byggnad, som lever upp till bilden av en sagofästning med tjocka murar, skyttevärn och små runda torn.
Fästningen började byggas år 1614 för att skydda staden mot piratskepp och krigsfartyg som närmade sig i onda avsikter. 




Vid mitten av 1700-talet hade fästningen blivit omodern och byggdes om för att passa den nya tidens artilleripjäser. Fortet byggdes ut och till höger syns den nya porten på utsidan av den gamla, mindre porten från 1614.  





Här har vi den gamla porten.






Årtalet 1614 syns i gallerverket ovanför ingången. Här träder man in i fästningen genom dess bastanta murverk, som har gluggar åt olika håll ut mot havet.
År 1803 efter den stora jordbävning som drabbade ön, blev många stadsbor, som fått sina hus raserade, inkvarterade på fästningen, som med sina kraftiga murar var en av få byggnader som klarade sig från större skador.
Under napoleonkrigen var engelska ockupanttrupper stationerade här.  





Madeiras regering tog 1992 över fortet och det är nu öppet för allmänheten. Här finns en restaurang och äter man lunch där, så är inträdet till muséet och de olika utställningarna gratis, annars får man betala 2,5 €. 





Ett annat sätt att få se fortet från insidan är att bli bjuden på cocktail!
Med anledning av den svenske ambassadören i Lissabons besök, fick delar av svenskkolonien inbjudan till detta festliga evenemang. 

  


Ambassadör Bengt Lundborg uppmärksamt lyssnande.





Sveriges konsul på Madeira hedrades med medalj.






Sedan lite mingel.





Allas vår Theresa, som i praktiken handlägger alla ärenden på konsulatet, blev också tackad av ambassadören, dock ingen medalj den här gången!

 



Efter drinkar med vackra men menlösa tilltugg dukades det upp en varm buffé och till den serverades goda viner. 











Efter några timmar lämnade vi festtältet och flanerade genom Funchal, som överraskade oss med ljumma vindar.
  
















Vi gick åtskilliga värdshus förbi.

Huset är städat, mat och vin för helgen införskaffat, gräset klippt och terrassens blommor är vattnade, då känns det extra lyxigt att sakta promenera genom staden och titta i skyltfönster och på alla bleka turister.





Det är klart att ståtliga palmer får sina avundsjuka ögonkast!





Tulpanträd är ett vackert förslag som ersättning till palmen om den måste tas bort.





Ett kapockträd blir det nog inte, det skräpar och inte stoppar man några kuddar eller täcken med dess "dun" nu för tiden heller.





Vinden från Öland viskade jakaranda, gott förslag.






Funchals jakarandaträd är sena med blomningen i år. Här skymtar stadsteatern i bakgrunden.


 


Vi tar en titt på teaterfoajén, där det på kvällen skall bli specialvisning av några aktuella filmer. Biljetter säljes till förmån för restaurering av teatersalongen, som blev illa åtgången under översvämningen den 20 februari i år. Inga affischer visar vilka filmer som ges, men ett program kan man köpa för 2 €. Inte den minsta lilla titt i programbladet tillåts, tänk om det bara är skräckfilmer på repertoaren!





Vi finner underhållning på annat håll.





Strax intill teatern har stadens turistinformation sina anonyma, fula lokaler.





Vägg i vägg med turistbyrån reser sig Banco de Portugals pampiga byggnad och tvärs över gatan finner vi....





....São Lourencopalatset där premiärminister Marcelo Caetano fick tillbringa en tid efter "nejlikornas" revolution 1974. Palatset var ursprungligen en befästningsanläggning uppförd under 1500-talet. På 1700-talet upphöjdes det till guvernörsresidens och man började kalla byggnaden för palats. 





Fortfarande finns arbete kvar i flodfårorna.






Här pågår återuppbyggnad i lite mindre skala utanför marknaden.





En liten pratstund och....





...en slumrande blomstergumma. Försäljerskorna är ålagda att bära folkdräkt.





Vi rundar gumman och där pågår ett parti kort med intresserad åskådare.





Lite shopping.





Så äntligen är vi framme vid Pau de Canela "Kanelstången", där vi beställer en chinesa, en garoto (dvs en stor och en liten kopp kaffe med mjölk) och en lördagsbakelse därtill.





Sovmorgon.... nja.... fast tyvärr är det nog hans boplats. Vi har sett honom åtskilliga gånger där i filthögen. 


 
   

Vår stolthet, för att inte säga hela São Goncalos stolthet, den ståtliga palmen i vår ägo är sjuk!






Vi fick en pamflett i vår brevlåda om en sjukdom som kan drabba en viss sorts palm. Bladet lades i en hög bland alla andra mindre intressanta utskick. På informationsbladet kunde man skåda en kanariepalm med slokande blad och en topp som såg ut att ha blivit tillplattad av en elefant.
Såg en palm ut så, skulle det omedelbart rapporteras till Funchals stadsträdgårdsmästare!  
Vintern här på Madeira har, med känt resultat, varit osedvanligt regnig och inte inbjudit till några längre stunder i trädgården.
Men en dag kom utkiken ner från den övre terrassen med något vilt i blicken och började rota i högen med  inkommande post. Vår palm såg precis ut som det avskräckande exemplar, som var avbildat på utskicket från stadsträdgårdsmästaren.





Så här hängig såg palmen ut. Vi fotograferade den trista synen och åkte för att visa trädgårdsmästaren den slokande före detta skönheten. Experten gav oss inte mycket hopp, han förklarade att trädet angripits av en svårutrotad skalbagge från Marocko. Dess larver äter upp palmen inifrån. På två till tre månader är palmen förlorad. Men staden Funchal står för alla kostnader för nedtagning och förbränning!! 






Så här ser trädmarodören ut. Numera förvarad i en glasburk!




Döm om vår förvåning, då en kranbil efter tre dagar dök upp och började spruta palmtoppen!
 








En dryg månad senare kommer en man med borrmaskin och gör tre hål i stammen och...






.... sprutar in vätska och täpper till med gula plastpluggar.

(Ovanstående bild är helt omöjlig att vända rätt!)







En dag, i hotellområdet, får vi syn på denna palm med en liten tofs på toppen. Kunde det vara en palm som varit angripen av baggar, men som var på bättringsväg?

Vi upp till trädgårdsmästaren igen, men med huvudsakligt ärende att tala om att vi far hem över sommaren. Tanken var att eventuellt lämna grindnyckel, ifall palmen skulle få någon ny kur under sommaren eller avverkas.  
Den avporträtterade, tofsprydda palmen visades och mycket riktigt, den höll på att friskna till och kanske, kanske skulle också vår palm kunna räddas. 





Samma eftermiddag är trädräddarlaget hemma hos oss igen med kranbil, lastbil och kommunens bil med tre tjänstemän som övervakare.





Nu kastas alla döda blad ner och lastas på en lastbil.





Hisskorg med man och hinkar med botemedel.






De tre observatörerna.



Nu återstår det bara att vänta och se. Kommer vi att mötas av en stor stubbe på gräsmattan i höst eller kanske en palm med en liten käck tofs i toppen!

Nu stundar jordgubbstider.


Att på vårkanten komma hem till Sverige med färska, solmogna jordgubbar från Madeira har i många år varit en kär tradition.







På promenadavstånd från vårt hus ligger en kulle med grönsaksodlingar vackert belägen med havet i fonden. Snörräta rader med grönsallad från pyttesmå knyten till färdiga buketter klara för leverans, lök, rovor, bönor och lådor med jordgubbar, allt mycket prydligt.
Vi stötte på ett brukarpar med inte alltför stor vana vid utlänningars knackiga portugisiska. Vi ville endast köpa två kraftiga jordgubbsplantor, men mannen rullade raskt fram sin skottkärra och lastade på två jättekartonger i frigolit fyllda med betor och jordgubbsplantor. Jag förklarade att vi inte gillade betor bara jordgubbar. Inga problem, betorna rycktes upp, men priset var detsamma, 5 €! Här såldes plantor endast kartongvis och till enhetspris!
En tuva med gräslök fick följa med på skottkärran.





Då vi inte har någon halm, får bären vila på terrassplattor. ( J. du har väl inte glömt att det går bra att dreva med plattor också). 

          




Gubbarna har fått ett skydd mot de nyfikna koltrastarna, de får hålla tillgodo med insekterna i palmen.













De alltid lika tåliga och pålitliga pelargonerna frodas, fast soltimmarna varit få! 


På lördag blir det fest, var sin gubbe på en bit kladdkaka med en klick vispgrädde!  

Ännu ett besök i Lissabon på vårkanten, den här gången stannar vi i fyra dagar. Vi checkar in på vårt vanliga hotell, Sete Colinas, och ilar ner i tunnelbanan med våra nyinköpta färdbevis, som gäller för obegränsat antal resor med tunnelbana, såväl som alla stadsbussar i tre dygn. Det vill säga dygn ett räknas från och med den första stämpeln för dagen och sedan 24 timmar framåt, så med lite list fick vi kortet att räcka hela vistelsen.     





Vår första resa gjorde vi med den moderna röda linjen ut till järnvägsstationen Oriente och Parque das Nacões, som var platsen för världsutställningen 1998.









Tunnelbanestationerna är rena konstutställningar.






Högt i tak och naturstensbeklädda.






Vi lämnar järnvägsstationen för ett besök på shoppingcentrat Vasco da Gama, fem våningar med butiker och restauranger. 





En blick bakåt på Gare do Orientes futuristiska fasad.






Här var så sent som 1990 ett dystert industriområde, men dagens spännande arkitektur och moderna bostäder har givit stranden vid floden Tejo ett lyft.




















Torsdag morgon stod vi redo för färd till IKEA med buss 714 från det centrala "busstorget" Praca da Figueira.





Lyktstolpar av äldre snitt pryder detta torg liksom många fler öppna platser.





Mitt emot busshållplatsen har dockorna fått ett eget sjukhus.


IKEA-besöket blev inte så framgångsrikt som vi hade önskat oss. Vi kunde inte få något klart besked angående varutransporter till Madeira. Mycket vaga och varierande prisuppgifter gavs. Inköpsrundan blev mager endast tre artiklar, en korkskruv, en slickepott och en diskborste.
Köttbullar på restaurangen till lunch.

Denna gång, till skillnad från förra besöket, fann vi bussen till stan direkt, fast hållplatsen flyttats till något som kan liknas vid ett litet grustag. IKEAs hemsida visar endast kartor hur man tar sig dit med bil. Inte så konstigt kanske, men lite kan de väl tänka på alla mindre bemedlade i staden. 


Vi hoppade av bussen i Belém för att insupa lite kultur.    





Mitt emot Mosteiro dos Jerónimo i stadsdelen Belém breder en pampig park ut sig, Praca do Império. Fontänen i mitten lyses upp på kvällen vid festliga tillfällen. Då bjuder fontänen på ett 60-tal olika kaskader, underbelysta i alla möjliga färger i ett program som varar i 45 minuter.





Parken är en trivsam plats för lekande skolbarn och flanörer.



Då man tagit sig under den hårt trafikerade Avenida da Índia och den järnväg, som med jämna mellanrum trafikeras av dundrande gula och silverfärgade tåg, medelst en dyster tunnel, kommer man till ett avspänt kajområde med kaféer och en lång strandpromenad.    






Här uppfördes under Salazars regim ett 52 meterhögt monument till 500-årsjubileet av Henrik Sjöfararens död.
Minnesmärket har formen av en karavell med stäven vänd ut mot vattnet. I fören står Henrik Sjöfararen och bakom honom kommer två rader portugisiska hjältar. 






Fortsätter man promenaden västerut når man Torre de Belém ett vackert fort i emanuelstil.
Vid lågvatten ligger Torre de Belém numera helt inne på land. Förr kunde stora båtar mötas mellan torn och strand. Grunden utgörs nämligen av ett par klippor som den gången, befästningen invigdes 1520, låg en god bit ut i floden.



Fredag morgon och vi tog oss till järnvägsstationen Cais de Sodré för en tur till Estoril. En gammal badort av det fashionabla slaget med lyxhotell, casino, nattklubbar och ståtliga villor. 







När man stiger av vid det lilla stationshuset och går över gatan, står man inför en välinrutad plantering med palmer, rosor och fontäner. I fonden skymtar Casinot, som härifrån ser ut som en fotbollsläktare. 











Casionot blir inte vackert från någon vinkel!











Casinoparken är dock både välskött och ibland trolsk.






Vid stranden på andra sidan om stationen börjar en räcka med ståtliga villor att beskåda på den cirka två kilometer långa promenaden mot Cascais.





En del så stora att de ej får plats bild.












Cascais skymtar i soldiset.





En bild på en liten kyrka får avsluta Estorilbesöket.


Fredagen börjar med lite regn och blåst så fram med vindtygsjacka och paraply, men mina fötter får traska på i sina eccosandaler.
 




Vi tog oss åter upp på berget som krönes av Castelo de São Jorge, men struntar i fästningen för att till fots utforska stadsdelen Alfama. En detaljerad karta över Alfama finns ej. Alfama är en enda stor labyrint, det enda säkra sättet att ta sig ur virrvarret är att traska neråt. Man hamnar på pyttetorg, gränder, tvärgränder, trappor och  terrasser.  
























På trötta fötter återvänder vi till vårt hotell, hämtar bagaget, hejdar en taxi och är för en ringa penning snabbt ute på flygplatsen.

Planet lyfter i tid, men då vi efter en timme och 20 minuter har börjat inflygningen till Madeira gasar piloten plötslig på och vi stiger upp igen. Vädret är för dåligt för landning och vi cirklar i 40 minuter runt i luftrummet med hotet om att få återvända till Lissabon hängande över oss. Men vi landar och alla runt oss applåderar som på en charterresa förr. 

I fyra dygn har vi haft bilen parkerad på flygplatsområdet och inom promenadavstånd. Det kostade 18 €! Släng er i väggen Luftfartsverket! 

Då man kommer till Monte i Funchal, bör man bese kyrkan uppförd till de Nossa Senhora do Montes ära (Madeiras skyddshelgon).  Kyrkan är uppförd i nybarock 1741 - 1818 på resterna av ett litet kapell. Byggnadstiden blev lång, eftersom den nya kyrkan blev raserad av en jordbävning under byggnadstiden.
I kyrkan förvaras en liten träskulptur av jungfru Maria. Skulpturen, som antas ha undergörande krafter, skall enligt en legend från 1700-talet ha hittats av en herdeflicka, som vaktade boskap i omgivningerna, Terreiro da Luta. Flickan berättade, när hon kom hem, att hon lekt med jungfru Maria i skogen. Hon återvände till skogen tillsammans med sin far, där de hittade en skulptur av jungfru Maria i en glänta. Ingen har kunnat förklara hur skulpturen hamnat i skogen. Den står alltsedan dess i kyrkan, alltid med nyplockade blommor. Den 15 augusti varje år samlas tusentals madeirabor för att tillbe Maria, några har krupit på knä uppför de 74 trappstegen till kyrkans ingång.
Här finns också kvarlevorna efter den siste kejsaren av Österrike - Ungern, Karl den förste, som levde i exil på Madeira. Promenaden fortsätter vidare mot Monte Palace Gardens och till telefericons (dvs linbanans) ändhållplats. Linbanan startar i gamla stan vid strandpromenaden i Funchal.
Snart når man ett litet torg, Babosas, varifrån man kan nyttja ännu en teleferico för en färd till botaniska trädgården.

Vid torget låg ett litet kapell till och med 19 februari 2010. 


 



Kapellet, ägnat Nossa Senhora da Conceicão, är helt bortspolat av vattenmassorna i samband med översvämningskatastrofen.





Kyrktrappan är vad som återstår.





Flodvågen svepte över kyrkan, spolade bort allt i dess väg över torget och ner i den djupa ravinen. 






Man skymtar telefericon till Funchal i bakgrunden.











Men Madonnan kunde fiskas upp bland rasmassorna och ännu ett mirakel har skett på Madeira!

Statyn fördes till katedralen i Funchal där en mässa hölls, som ett tecken på att det finns hopp och tro för alla människor eftersom denna staty kunde räddas.
Tur i den stora oturen var, att statyns material är trä och att den således flöt!





Montes turister fortsätter att glädja sig!

Funchals tre floder har svämmat över efter ett skyfall som varade i åtta timmar. Landsorg har utlysts i tre dagar för att hedra de döda och alla drabbade. Floden av vatten, lera, stenblock och träd utökades ju längre ned den kom mot Funchal med husrester och bilar. Katastrofen, med dess skadeverkningar, kunde ha blivit än större om den inträffat nattetid. Nu var de flesta vakna och de boende längs floderna bevakade intensivt hur flodernas vattenstånd höjdes sekund för sekund. Få anade då vilken kraft vattnet kunde utveckla. 

De första bosättarna i det som skulle bli Funchal slog sig ner i bukten mellan tre floder och i skydd av bergen på sydsidan av Madeira. Bukten är fem kilometer bred och gav skydd till fiskarnas och handelsmännens båtar. Funchal, som betyder fänkål, blev stad år 1508. Den första stadsbildningen låg öster om den flod, som rinner framför saluhallen idag. Senare byggdes staden ut åt väster, där också katedralen Sé uppfördes mellan 1493 0ch 1508 (den fick status av domkyrka 1514). 

Huvudgatorna byggdes parallellt med havet och var sammanbundna av tvärgator, vilka en del övergick till landsvägar uppåt och norrut, där odlingarna av nyttoprodukter fanns. Man försökte lägga bebyggelsen så att den skulle vara skyddad mot de ofta förekommande översvämningarna som drabbade staden, men med klent resultat. Den svåraste inträffade år 1803, då hundratals människor fördes med i vattenmassorna, man bestämde då att flodens vallar skulle höjas och stensättas. För att förhindra olyckor av liknande slag, revs byggnader närmast floderna och inga nya fick uppföras alltför nära. Dagens naturkatastrof visar att inte heller gator tål den erosion som vattnet utövar. 





Lille Victor nio år blickar in i framtiden

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Nedan följer ett axplock av våra egna bilder och bilder från TV och dagliga tidningar. 

 



Saluhallen rensas från gyttja.






En liten fikapaus 











En liten gumma sopar utanför sin dörr














En stor hög med skor




Man med hund räddas dramatiskt utanför polishuset.








ABBA, känner du igen butiken där vi handlade "de onämnbara"?




Polis på väg ut från polisstationen



















Avenida do Mar








Bron mellan saluhallen och Anadia




Två dagar efter skyfallen upprättades en provisorisk busshållplats strax bakom saluhallen för busstrafiken mot de östra delarna av ön.




Här rensas det vid Campo da Barca