Fatimas besök på Madeira år 1948
Här följer ett smakprov på ett svunnet Madeira. Bilderna är tagna under den heliga Fatimas besök på Madeira i april 1948. Mest intressant är att ana hur betydelsefullt det var att få skåda Fatima. Knäböjande kvinnor i långa kjolar och hucklen, barfotabarn, imposanta präster och en mängd med utkommenderade soldater plus, som synes, en menighet i alla åldrar flockades längs kortegevägarna.
Många byggnader och naturligtvis kyrkorna känner man väl igen från dagens Madeira.
Den heliga Fatima anländer till Madeira med ångaren Lima.
Festlig mottagning på bukten i Funchal
Rotunda Infante med Avenida do Infante i bakgrunden, som idag leder upp mot hotellområdet.
Den pampiga jakarandaallén är ännu ej planterad.
Mitt i rondellen placerades statyn på ett blomsterklätt altare och med präster i ring runt.
Kortegen med Fatima rör sig sakta i människohavet längs Avenida Arriaga för att nå....
... Sé Cathedral i centrum av Funchal.
Vistelsen varade bara i fyra dagar, men helgonet hann skjutsas runt till de största byarna.
Camara de Lobes
Santa Cruz
Ponta Delgada
Serra de Água
Ribeira Brava
Paul do Mar
Porto Moniz
Porto da Cruz
Madeiras etnografiska museum i Ribeira Brava
Madeiras etnografiska museum ligger inrymt i en före detta kvarn för sockerrör. Till en början fick man kraften till kvarnen från dragdjur, men år 1862 togs en kvarn driven av vattenkraft i bruk.
Delar av kvarnen har lämnats kvar i muséet t ex de skovelhjul som drev maskineriet.
Byggnaden omvandlades till museum år 1996. Muséet innehåller olika temarum såsom fiske, transport, handel, linberedning, spannmålshantering och vinodling.
OBS fotoförbud råder i muséet, vilket en vänlig vakt påpekade efter en stund, synd, det fanns mycket av intresse att bevara på bild.
Båtar skönt bemålade och i bruk återfinner man även idag i Funchal och Camara de Lobos.
Vinpress med de typiska korgarna för transport av vin. Korgarna kantar vägrenarna i skördetiden. En dubbelvikt säck på axeln, upp med korgen och iväg på sega ben i de branta backarna till uppsamlingsvägarna.
Vinbonden och hans råvaror.
I det här getskinnet bevarar bonden sitt eget bordsvin.
Vinet på väg ut i vida världen.
En typisk lanthandel som denna finner man även idag runt om på ön.
Här är dock inredningen bevarad för eftervärlden i ett rum på muséet.
Här skiljes agnarna från vetet.
Kornen mals med en enkel vattenkvarn.
Mekaniseringen går framåt med en maskin importerad från Amerika. Lägg märke till den vattendrivna kvarnen i bakgrunden!
Del av sockerkvarnen i muséets yttervägg, en vacker installation.
Faciliteter och utblickar runt vår husknut i São Goncalo
São Goncalo, en vacker stadsdel i Funchal, ligger inom promenadavstånd från Funchals centrum, särskilt nedåt. Här har vi slagit ner våra bopålar vintertid. Vi valde denna del av Funchal mycket på grund av den hänförande utsikten över staden och bukten med dess lyxkryssare, som anländer dagligen till hamnen ibland upp till fyra stycken åt gången.
Kyrkan mitt i byn - och tvärs över gatan finner vi...
...ett av släkten Carvalhal (som anlade Quinta do Palheiro Ferreiro och Blandy Gardens) ståtliga bostäder numera ålderdomshem för bättre bemedlade damer.
En nutida berömd herre (Christiano Ronaldo) har också förförts av utsikten och låtit uppföra detta svårfotograferade palä.
Dyra hus för golfare byggda på sluttningen nedanför golfbanan, Palheiro Golf.
Här hittar vi några bekvämligheter grupperade kring kyrkan, såsom apotek och ....
...ett fungerande postkontor, behövs särskilt när pensionen skall utbetalas. Fingeravtryck gäller som namnteckning.
Mitt emot posten ligger Café Stop med välbesökt bar och restaurang, tillhandahåller även hämtmat.
Restaurang Zarco, för de lite mer välbeställda hungrande.....
...en liten titt på dukningen.
Ett litet stycke upp på Estrada Conde Carvalhal ligger restaurang Tic Tac med möjlighet till övernattning.
Ytterligare några hundra meter erbjuder vi restaurang Montanha, där det också finns ett fyrstjärnigt hotell, Ocean Gardens.
Jahapp, med buss tar man sig till Funchals centrum på åtta minuter.
Bensinstation 50 meter från grinden öster ut, men ännu bättre är att busshållplatsen ligger där både för lokal- och landsortstrafiken till t ex flygplatsen (2.75 €).
Endast 100 meter väster om vår grind finns närbutik med bar, som håller öppet sju dagar i veckan.
Var kom den här lilla krabaten ifrån?
En pilgrim i São Goncalo
Vår kyrka i São Goncalo har smyckats till fest inför besöket av den heliga Fatima. Denna helgonfigur hör hemma på fastlandet men gör en sju månaders pilgrimsfärd till Madeira. Där besöker hon alla församlingar, cirka två dygn i varje kyrka.
Miraklet i Fatima är ett väl dokumenterat himmelskt skådespel, som utspelade sig under några månader år 1917.
Tre barn lekte och stojade då de fick söka skydd för ett oväder i en grotta. De fick plötsligt se ett ljussken närma sig och stanna utanför grottan, skenet visade sig vara en genomskinlig ung man. Mannen talade till barnen och sade sig vara en skyddsängel. De började be tillsammans och barnen föll i trans. Ängeln återkom två gånger och ingen av barnen berättade för sina föräldrar om händelserna.
Några månader senare, i maj, fick samma barn åter söka skydd för ett oväder när de var ute med sin hjord. Denna gång uppenbarade sig en vacker kvinna för barnen. Kvinnan presenterade sig för barnen och sade sig vara från himlen. Hon talade portugisiska och svarade på barnens alla frågor. Hon lovade att återkomma den trettonde dagen i de följande fem månaderna. Kvinnan lovade att hon skulle utföra ett mirakel som skulle få alla tvivlare att tro. När hon lovat detta, kunde barnen se hur ljusstrålar strömmade från hennes fingrar ned mot marken. Den lysande kvinnan förutsåg slutet på det stora kriget, kommunist-Rysslands framväxt och andra krig som skulle komma. Dessutom avslöjade hon ännu en hemlighet, som än i dag bara påven känner till.
De bestämde sig åter för att inte berätta för någon om sin upplevelse, men den yngsta flickan kunde till slut inte låta bli och snart var händelsen känd i hela byn.
För varje återkomst blev folkmassan större och större och de flesta såg ljusstrålar, blixtar, konstiga moln, röster och även en spricka i jorden uppstod där eld och djävlar syntes.
I augusti hade kännedomen om barnens syner spridit sig i hela Portugal. Nyfikenheten hade nu också väckts hos både myndigheter och kyrka och den 11 augusti kallades barnen inför rätta för att ha stört lugnet. Barnen vägrade svara på frågor och blev till slut hotade med avrättning, men alla teg trots hotet om döden.
Vid den sista återkomsten var himlen täckt av moln och ett ihållande regn föll, 50.000 pilgrimer trängdes på de leriga vägarna. Barnen fick knuffa sig fram till trädet, där kvinnan brukade framträda och plötsligt upphörde regnet och en jättelik "silverdiskus" lyste från himlen. Den dansade och snurrade som en bengalisk eld. Ljuset var starkt som solens, men de 50.000 människorna kunde se rakt in i den utan att skydda ögonen. Flera av människorna märkte att deras kläder torkat på bara några sekunder. Hela händelseförloppet var över på tio minuter.
Därmed upphörde miraklen i Fatima. Två av barnen dog unga, medan Lucia Abobora togs omhand av kyrkan och blev sedermera känd som syster Maria des Dores.
Vad var det som skedde? Var det ett mirakel eller en UFO-observation!
Denna fackelbärande procession passerade vårt hus sent på kvällen med sång, musik och naturligtvis med helgonet Fatima buren på en blomsterklädd bår.
I kyrkan fanns ett schema uppsatt vad som skulle hända under det två dagar långa besöket. Detta plakat hade naturligtvis undgått oss hedningar.
Vi hade redan tidigare läst om hennes ankomst till ön och den uppståndelse hon röjde. Biskopen välkomnade henne på flygplatsen och därefter fördes hon högtidligt genom Funchals gator till katedralen i Funchal. Statyn har varit här en gång tidigare år 1948. Då anlände hon med ångaren Lima för ett endast fyra dagar långt besök.
Då vi på Turismo hörde oss för, hur Fatima skulle färdas över ön, började damen titta i dagens tidning om hon kunde hitta någon uppgift! På min fråga om inte färdvägen fanns inlagd på internet (det stod en dataskärm bredvid kvinnan) fick jag ett nekande svar.
Då jag några dagar senare besökte flygplatsen, gick jag in till den turistinformationslokal de har där och ställde samma fråga. Den vakna och tjänstvilliga damen där började genast knappa på sin dator och fick fram alla data om helgonets pilgrimsresa. Hon skrev dessutom upp www-adressen så att jag själv kunde kontrollera att inga förändringar skett i färdvägen.
Jag har sagt många gånger genom åren att personalen inne i Funchal på turistkontoret är helt värdelös. De har helt missuppfattat sin uppgift och är dessutom okunnig, snorkig och lat.
Med denna affisch "saluförs" Fatimas pilgrimsfärd.
Närmare än så här ville vi "ogudaktiga", med kamera i högsta hugg, ej gå fram.
Även kyrkans övriga helgonbilder hade fått vackra blommor.
Strax skall Fatima få åka bil med en av våra grannar till nästa helgedom.
När helgonet åkt tar festandet fart
Här serveras hemkokt kycklingsoppa och poncha.
Lottförsäljning till förmån för kyrkans nya tak.
Lucia Abobora, Francisco Marto och Jacinta Marto
Sökandet efter ett strandat krucifix
En blåsig dag i januari styrde vi kosan ännu en gång mot Ponta Delgada och dess vackra kyrka. Jag hade på internet läst om ett, för länge sedan, strandat krucifix. Det lät ju fantasieggande.
På vägen dit stannade vi i São Vicente för kaffepaus och kort promenad. Det blåste så hårt att man svajade och fick ta stöd för att inte få suddiga bilder.
Stenbumlingar som konstverk och tornet utan kyrka i fonden.
Det lilla kapellet vid havet höll nästan på att dras iväg av vattenmassorna i vinterns regn.
Väl framme vid kyrkan i Ponta Delgada uppstod frågan, vilket av alla krucifix var det som hittades i en låda på stranden? Man säljer inga vykort eller trycker upp häften till försäljning om detta fynd. Blir det alltför profant tro?
Kyrkan är mycket rikt och vackert smyckad och med krucifix i olika storlekar. Två ligger i glasmontrar med skira spetsdukar draperade över. En del pryder långsidorna av kyrkan, medan andra åter har fått egna små burspråk.
Ytterligare jesusprydda kors återfinns i ett sidorum, där också praktfulla bokverk ligger uppslagna i montrar.
I sidorummet kan man också betrakta det svedda trästycke som räddades, då en tidigare kyrka eldhärjades. Detta trästycke kan, med god vilja, likna Jesus med huvudet fromt böjt.
Pilgrimer har sedan senare delen av 1400-talet vallfärdat till kapellet ägnat Bom Jesus i Ponta Delgada. Den största religiösa nutida festen äger rum första helgen i september. Kanske har pilgrimerna fått ännu en anledning att samlas, då de fann krucifixet på stranden 1940.
Den vita pricken är en lastbil på väg mot byn öster ifrån. Vägen är mycket smal, man får hålla uppsikt flera kilometer framåt och invänta mötande bilar på de iordningställda fickorna, också flera trånga, mörka tunnlar skall passeras där heller inga möten kan ske.
Vi valde vägen över bergen hem, där träffade vi på en hungrig katt, som fick vår sista slurk med mjölk.
Samariter på vägen!
Väl hemma och djupt nersjunkna i soffan framför TV, hörde vi plötsligt musik med trummor, trumpeter och sång utifrån gatan. En religiös procession tågade förbi med bloss i händerna och en madonnafigur på en blomstersmyckad bår buren av sex män. Gatan var avstängd för trafik och tåget eskorterades av polisbilar med blåljus. Då madonnan lyckligt och väl var återbördad till kyrkan bröt ett festligt fyrverkeri ut. Vi blir alltid "tagna på sängen" av vår egen stadsdels festligheter. Inga pamfletter i brevlådorna....detta skall man bara känna till som katolik och boende i São Goncalo!
São Lourencos hedar och Canicals blodiga historia
Idag far man på hisnande broar och genom tunnlar på den snabba autopistan från São Goncalo till São Lourencohalvön på cirka 20 minuter. Annat var det förr! Halvön var skild från resten av Madeira av ett högt berg, som man endast kunde ta sig över på smala åsnestigar eller runt med båt. År 1956 förändrades detta då en tunnel stod färdig mellan Canical och Machico.
Tunneln var lång, smal och dåligt upplyst kan jag berätta. Med hyrbil färdades jag där i mitten på 70-talet för första gången och mötte då plötsligt i mörkret en kvinna som ledde en ko. Inne i byn Canical satt kvinnorna i dörröppningarna i solskenet, broderade och småpratade med varandra. Denna idyll finns idag bara på min näthinna (jag ville inte genera damerna med min kamera).
Dagens tunnel är dubbelfilig, vilket behövs, eftersom Canical har blivit "importhamnen" för allt gods till Madeira.
Då Madeira upptäcktes på 1400-talet var troligtvis halvön mer bevuxen, men intensiv boskapsskötsel gjorde att vegetationen slogs ut. Träd och buskar försvann, bara gräs och örter överlevde bland skrevorna. Ett hedlandskap växte fram i det torra klimatet.
Från hedlandet for vi in till Canical, där det till vår glädje, rustades till fest för São Sebastian, sjöfararnas skyddshelgon.
Sedvanliga stånd med fräsande grillspett, grillade kycklingar och bolo de caco var naturligtvis på plats.
Här blandas nytt med gammalt och .......
.... tätt byggdes det i skydd mot vinden.
Fisket har varit den huvudsakliga näringen, men i och med att tunneln byggdes, kunde levador ledas till halvön, som gjorde det möjligt att anlägga odlingar på sluttningarna närmast tunnelöppningen.
Sjömän från Acorerna hade redan på 1500-talet lärt sig konsten att jaga och fånga val. De första valarna fångades på Madeira utanför Porto Moniz av en valfångarflotta med azorisk besättning år 1940. Snart lärde sig fiskare och lantarbetare på den nordliga kusten av Madeira den svåra konsten att fånga dessa bjässar. Ett slakteri uppfördes öster om Canical i en isolerad vik, på grund av den obehagliga stanken. 1956 är det år då flest valar fångades på Madeira, 240 stycken.
Valjakten blev förödande för vissa valarter, kaskelotvalarna blev till exempel alltmer sällsynta, då tog Madeira det framsynta beslutet att fridlysa val. Under de 40 år som jakten pågick hade cirka 6.000 valar dödats. I Canical finns ett museum som berättar om den blodiga och brutala hanteringen i ord och bild och med föremål från tiden då jakten pågick.
Herrarna börjar fylla barerna så sakteliga.
En mässingsorkester spelade medryckande.
En kyrka där alla vill närvara.
Även båtarna får del av festen.
Legenden om Sir Robert Machin och hans älskade Ana d´Arfet
Legenden berättar om adelsmannen Sir Robert Marchin som av okänd anledning blivit utvisad från England på 1300-talet. Då han var förmögen, kunde han köpa sig ett skepp, utrusta detta och segla mot Lissabon med sin älskarinna Ana d´Arfet. En nordlig storm förde skeppet ur kurs och en dag siktades en ö, (Porto Santo), där man kunde lägga till. Ytterligare land skymtades åt sydväst och man beslöt utforska även detta.
Skeppet hade kommit till Madeira och ankrade i den skyddade viken, där idag staden Machico ligger. Sir Robert ville undersöka ön och begav sig iväg på en upptäcktsfärd inåt landet. När han återkom till hamnen var skeppet försvunnet. Besättningen hade gjort myteri och lämnat Sir Robert, Ana och deras betjänt kvar. Den stackars Ana blev så sorgsen inför utsikten att leva isolerad på ön att hon dog. Sir Robert reste ett kors på Anas grav och senare uppfördes ett kapell på platsen som gavs namnet Santa Cruz.
Sir Robert med betjänt lyckades bygga en liten båt och hamnade ännu en gång i sjönöd och drev iland på Marockos kust. De blev tillfångatagna av morerna och försökte få regenten intresserad av den okända ön, men den ansågs ligga för långt bort, för att de skulle få ut något av en sådan färd. Inte heller den spanske kungen var intresserad av denna nyupptäckta ö. Hur det till slut gick för Sir Robert berättar inte legenden.
Capela dos Milagres, byggd på den plats där enligt legenden Sir Robert lät begrava sin Ana.
Kapellets namn syftar på ett speciellt mirakel, som utspelades år 1803. Kyrkan låg nära floden, som åtskilliga gånger under århundradernas lopp svämmat över. Denna gång förstördes kyrkan nästan helt och kyrkans heliga kors flöt ut i havet och bärgades av ett förbipasserande skepp!
Själv har jag stått på insidan av den öppna porten och bytt, av ett kraftigt skyfall, genomblöta kläder, vid en av våra utfärder med buss på landsbygden.
Torget framför kyrkan har förvandlats från parkeringsplats, ändhållplats för bussar och samlingsplats för kortspelande herrar till en prydlig stensatt park. Kortspelarna verkar inte riktigt trivas här längre.
Ett stenkast från kyrkan har man anlagt en badstrand med sand från Marocko och en skyddande stenpir.
Fortet i fonden är från 1700-talet, nedanför är det utmärkt den historiska plats där Teixeira och Zarco landsteg den 2 juli 1419 på Madeira och bevisade att legenden talade sanning.
Vaz Teixeira står staty på torget framför församlingskyrkan Igreja Matriz, uppförd under 1400-talet, omgiven av majestätiska plataner.
Den gula byggnad som skymtar bakom herrarna på parksoffan är fästningen, Forte do Amparo. Fästningen är byggt 1706, en tid då piratskräcken var stor. När piratskeppen närmade sig, tändes stora bål på en hög klippa, Pico de Facho. Bålen manade befolkningen att ta skydd och soldaterna att infinna sig på fortet. Där skulle de förhindra piraterna att lägga till i hamnen. Årligen tänds hundratals bål på sluttningarna en kväll i september, för att påminna om forna tiders oro.
Pico de Facho i fonden.
Idyll och verklighet
Snö och kyla i norra Europa och i södra delen orkanvindar med skyfall.
Nyårsaftonen var till allas glädje helt regnfri hos oss och med 17 grader vid tolvslaget.
Tyvärr vill inte bloggprogrammet ta emot mina rörliga och ljudliga bilder från nyårsnatten!
Tolvslaget från terrassen.
Dagen därpå var vi tillbaka i regnandet igen.
Kan undra hur det är att bo i hus som dessa när regnet vräker ner? Vi som oroas av nedfallande palmblad som kan spräcka en takpanna!
Här har havet farit fram med hård hand, vårt närmsta havsbad, Barreirinha i spillror.
Båtar i Gamla Stan säkrade bland restaurangerna.
På Funchals torg och gator en förmiddag utan regn strövar vi turister och deltidsboende omkring och upplever ett Madeira som fortfarande i allra högsta grad är levande på landsbygden.
Bilderna talar för sig själva.
Inte förrän en vecka in på det nya året tog vi oss ner till Funchal på kvällen för att beskåda alla vackra ljusdekorationer. Det visade sig vara i sista laget, bland annat var den långa piren i hamnen redan nersläckt.
Inre hamnpiren.
Strax ovanför gamla postkontoret.
I hotellområdet.
Saluhallen.
Vi for omkring i bil och fotograferade, det var kallt bara 13 grader, då är det skönt med bilvärme och en frigolitbit under stjärten.
Festa do Salvador
Vy över Santa Cruz med turist i typisk pose.
Festa do Salvador låter väl som en lämplig inledning till det nya året att närvara vid. Försökte att söka på internet vad som skulle ske i byn Santa Cruz vid firandet av detta helgon och vad helgonet Salvador särskilt värnade om. Hittade bara hur brasilianarna festade och det verkade lockande nog. Bilder visade hur en helgonbild färdades i en smyckad liten båt, omgärdad av människor som vadade i vattnet runt omkring. Alltså for vi till Santa Cruz med förhoppningar om udda festbilder.
Torget låg öde, endast ett café var öppet, där turisterna satt och fikade till den musik, som kyrkan sände ut via högtalare över hela staden.
Julkrubban inne i kyrkan......
....och den utanför.
Då jag närmade mig kyrkporten ( och här är portarna verkligen höga och pampiga) fick jag se en dråplig syn. En präst i fotsid vit klädnad, med ett rep med många knutar om sin rundnätta figur, stod och kastade ett nummer av Diario Noticias (daglig tidning) upprepade gånger mot porten, för att försöka få bort ett skräp som fastnat.
Han samlade generat ihop sidorna (här brukas lösbladssystem i alla nyhetstidningar), när jag skrattande närmade mig. Då jag, på min i mitt tycke utomordentliga portugisiska, hälsade på honom och frågade om helgonet Salvador skulle firas i byn idag, upplyste han mig om att två mässor redan var avklarade och om jag var angelägen om att fira helgonet skulle avvakta mässan i grannbyn. Han nämnde inget om att vada i Oceano Atlantico!
Vi tog en promenad vid stranden och fann denna installation, som instruktivt visar vad den en gång i tiden hade för funktion.
Belysningsstolpe säkert stormförankrad.
Nästa gång besöker vi Santa Cruz om två veckor, då blir det garanterat folkligt, när Santo Amaro skall firas.
Får se om jag bakar ett brödknä och får det välsignat av biskopen! Vad jag menar - vänta och se!
Gott slut!
Vilket uttryck "gott slut"! Men man vill ju, hur som helst, ha ett gott slut på året och för att hålla sig vaken till midnatt behövs något extra att mumsa och smutta på. Solen skiner igen efter veckor av storm och regn, så en omväg till affären fick det bli.
Camacha var målet. Lite otur hade vi där, vi fick bara se resterna av ett gigantiskt partytält och förbommade utskänkningsställen. Festligheterna gick av stapeln för tre dagar sedan.
Här såldes "kött med vitlök", "kycklingsoppa" och "kakao" - kunde säkert behövas i regnet. De obligatoriska stånden med vin och öl var redan nedmonterade.
Strax intill kan man läsa, att här spelades den första fotbollsmatchen i Portugal år 1875.
Ytterligare en bit bort upptäckte vi denna törnrosaträdgård. Med skarpa ögon anas ett "snickarglädjeparti".
Vi smög försiktigt in bland träden och fann denna övergivna byggnad. Ute på gatan igen berättade en man att ägaren (rik som en gris!) numera var död och änkan avflyttad.
Ute på torget träffade vi på detta lilla charmtroll.
Hemma igen kunde vi konstatera att kryssarna börjat inta lämpliga ankringsplatser inför kvällens fyrverkerier. När detta skrives har endast fyra anlänt, fem ropar utkiken på terrassen. Förra året kunde vi räkna till elva fartyg på redden och inne i hamnen.
Den lilla "korken" som guppar framför den vita båten är Santa Maria, en replik av fartyget som tog Christofer Columbus till Madeira. Hur modiga var inte dessa män, betänk att de trodde jorden var platt och att havet plötsligt kunde ta slut!
Vit jul....grönt nyår?
I år kan vi väl ändå inte klaga på julvädret i stockholmstrakten! 
På jakt efter julklappar i Gamla Stan på fjärde advent.
Vårt julkortsförråd med rejäl vintermössa
Lykthatt
Utsikt från strykbrädan
Medan jag njöt av den vackert snöklädda skogen kring vårt hus i Sverige, rasade vilda stormar kring knutarna på det vita huset i södern.
37 palmblad av ovanstående storlek rasade ner över hus och trädgård dagarna före jul. Dessa är nu itusågade och paketerade i prydliga buntar. Problemet är att det fortsätter att regna, så de blir bara tyngre och smutsigare för var dag de ligger innanför grinden. Två bladpaket åt gången går in i bilen. Det blir många vändor till sopåtervinningen.
Julstjärna avbildad i november, jag lovar, den och dess systrar blev praktfulla senare.
Två dagar kvar till nyårsafton, det ser inte så grönt ut precis om det inte vore för de pålitliga.....
.....pelargonerna. Ett extra plus är att den nysådda gräsmattan prunkar grön och vacker. Den skulle behöva klippas, men det är alldeles för fuktigt att ens försöka.
Värmen har hållit i sig under hela oväderperioden som tur är. Vi har nästan konstant 18 gradet såväl ute som inne dygnet runt.
Fem stjärnor bland molnen
På toppen av en hög kulle med utsikt över Funchal och mitt i en subtropisk trädgård, ligger ett femstjärnigt hotell.
Choupana Hills Resort & Spa. 
Entré till hotellet med de små elektriska bilarna som gästerna skjutsas i, t ex från och till sina rum, då terrängen är ganska backig. 
En av de uppvärmda poolerna, den andra återfinns inomhus i anslutning till spaanläggningen.
Alla rum ligger i rymliga bungalows, lite speciellt byggda på pelare av trä och den regionala basalten.
Inredningen har både afrikanska och asiatiska influenser.
Ett litet kontor med möjligheter till förfriskningar hör till rummet.
Vår vänlige ciceron Joel, bror till en kvinna vi lärde känna för elva år sedan!
Kul detalj! 
Frukostmatsalen, tom naturligtvis, då vi var där på eftermiddagen.
Denna härlighet erbjudes från 258,80 € till 763,60 € per natt för ett dubbelrum (lägg märke till den precisa prissättningen). Vill man besöka hotellet vid jul, nyår eller påsk, måste vistelsen vara minst sju dygn.
Var så god och sitt!
Söndagsutflykten är inställd!
Bilen fick anmärkning på bilbesiktningen. Bromsarna måste justeras och innan bilen fått "grönt kort" att fästa på vindrutan får man ej frakta vare sig passagerare eller gods! Nu är bromsarna fixade. Bilen hämtades fredag kväll, verkstaden stängde klockan nio och besiktningen likaså, men där var köerna långa.... Så det får bli en måndagsutflykt. De har en välbesökt kaffeservering på besiktningen, vilket kan behövas om väntan blir för lång.
Över till bildarkivet.
Damer på kyrkbacken i Santo da Serra.
Vi andra kan ju alltid slå oss ner på strandpromenadens hårda bänkar.
Lite mjukare blir det med den här fåtöljen från IKEA i Lissabon. Den skall inhandlas vid nästa besök på kontinenten (vi väljer ett blått exemplar).
Under en baldakin av bougainvilla finner man lä och ro för en läsestund.
Alla sittplatser är inte lika bekväma. Här sitter en man och delar på grästovor, som skall bli en gräsmatta hos grannen.
Nu är det planterat och klart. Resultatet blir inte en "green" precis, lite tuvigt känns det att gå på, men grönt och vackert blir det. Särskilt hos grannen, eftersom han har automatisk bevattning som sätts på om nätterna.
Många kvinnor sitter också tålmodigt på plastpallar i Funchals gatuhörn och bjuder ut sina varor, oftast torkade örter eller kartonger med säsongens bär.
Säsongsarbetare sökes till La Dolce Vita. - vilket namn på ett köpcentrum i Funchal!
Ett exempel på forna tiders fortskaffningsmedel för de besuttna, en så kallad tobago.
Bara titta inte sitta
Ett så här vackert stilleben uppstod då husmålaren började rumstera om i möblemanget.
En ståstol!
Ett kapell som motstod jordbävningen 1740 är Capela do Corpo Santo i den gamla delen av Funchal. Det uppfördes någon gång under 1500-talet och är tillägnat den helige Peter, fiskarnas skyddshelgon. Naturligt, eftersom denna del av staden var fiskarnas bostadsområde. Låga, smala hus finns fortfarande kvar intill kapellet och några är ännu bostäder, medan andra hyser småhantverkare.
Bilen fick anmärkning på bilbesiktningen. Bromsarna måste justeras och innan bilen fått "grönt kort" att fästa på vindrutan får man ej frakta vare sig passagerare eller gods! Nu är bromsarna fixade. Bilen hämtades fredag kväll, verkstaden stängde klockan nio och besiktningen likaså, men där var köerna långa.... Så det får bli en måndagsutflykt. De har en välbesökt kaffeservering på besiktningen, vilket kan behövas om väntan blir för lång.
Över till bildarkivet.
Damer på kyrkbacken i Santo da Serra.
Vi andra kan ju alltid slå oss ner på strandpromenadens hårda bänkar.
Lite mjukare blir det med den här fåtöljen från IKEA i Lissabon. Den skall inhandlas vid nästa besök på kontinenten (vi väljer ett blått exemplar).
Under en baldakin av bougainvilla finner man lä och ro för en läsestund.
Alla sittplatser är inte lika bekväma. Här sitter en man och delar på grästovor, som skall bli en gräsmatta hos grannen.
Nu är det planterat och klart. Resultatet blir inte en "green" precis, lite tuvigt känns det att gå på, men grönt och vackert blir det. Särskilt hos grannen, eftersom han har automatisk bevattning som sätts på om nätterna.
Många kvinnor sitter också tålmodigt på plastpallar i Funchals gatuhörn och bjuder ut sina varor, oftast torkade örter eller kartonger med säsongens bär.
Säsongsarbetare sökes till La Dolce Vita. - vilket namn på ett köpcentrum i Funchal!
Ett exempel på forna tiders fortskaffningsmedel för de besuttna, en så kallad tobago.
Bara titta inte sitta
Ett så här vackert stilleben uppstod då husmålaren började rumstera om i möblemanget.
En ståstol!
Ett kapell som motstod jordbävningen 1740 är Capela do Corpo Santo i den gamla delen av Funchal. Det uppfördes någon gång under 1500-talet och är tillägnat den helige Peter, fiskarnas skyddshelgon. Naturligt, eftersom denna del av staden var fiskarnas bostadsområde. Låga, smala hus finns fortfarande kvar intill kapellet och några är ännu bostäder, medan andra hyser småhantverkare.
Quinta Splendida - a splendid resort
Söndag och dags för ännu en utflykt. Ett nytt café i Canico skall få ett besök och även trädgården till Quinta Splendida.
Canico är huvudorten för lökodlingen på Madeira och i maj anordnas en lökfestival med processioner av lökklädda traktorer, grillstånd och försäljning av ortens vin. Lökodlingen i området är viktig för lokal konsumtion och ger inkomst till många bönder. Det har gjorts stora insatser både för att öka produktion och kvalitet. De arter av lök som produceras på Madeira är föremål för undersökning för att fastställa lagringskapacitet och vidarebefordra denna information till jordbrukarna.
Quinta Splendida är ett fyrstjärnigt hotell inbäddat i en paradisisk trädgård på 30.000 kvadratmeter. Parken har cirka 650 olika arter av prydnadsväxter, köksväxter och träd. Allt smakfullt arrangerat kring mangårdsbyggnaden från 1700-talet, radhus, små villor (med insynsskyddade terrasser) restauranger, caféer, pool och en damm med glittrande fiskar.
Liten info.
Här är startklicken.
Vindlande stigar.
Ser skönt ut, eller hur?
Här anar man de obebodda öarna Desertas.
Kanske motiv för julkort.
Ännu en pastoral vrå att sitta och filosofera i.
Det här lilla blomsterarrangemanget hittade jag på "bakgården".
Här en idé hur man förnyar slitna stolar, knyt borddukar kring dem.
Quinta Splendidas huvudbyggnad.
Det nya fikastället.
Hej hopp, nu satsar vi på två kaffe med eclair. 
På marknaden framför kyrkan, har en man försäljning av hemsnickrade ovanliga leksaker av bl a gamla möbeldelar.
Blomsterflickor
Här tillverkas väggdekorationer av palmblad i en påver omgivning.
Mimosalevadan i november
Söndag för oss och många madeirianer är lika med utflyktsdag. Det givna målet för de flesta den här helgen var Festa da Castanha i Curral das Freiras.
Överflöd av kastanjeträd och dess frukter har blivit ett kännetecken för detta område. Av erfarenhet vet vi, att det blir alldeles för många besökare i vår smak. Bara att bli av med bilen.... man parkerar helt sanslöst i tunnlar och kurvor. I år hade det dessutom inträffat ett ras, så ett stycke av vägen hade bara ett körfält! Sedan blir oset från alla stånden ganska snart alltför kvalmigt.
Men uppfinningsrikedomen vad gäller användandet av kastanjerna är intressant. Här bjuds på söta kakor både mjuka och hårda, matbröd i många former, likörer, efterrätter, soppor ur jättelika kar och naturligtvis rostade kastanjer. 
Liten suddig kastanj
Således for vi österut i stället, till Machico och upp till tunnelöppningen mot Canical.
Det var länge sedan vi gjorde en levadavandring och mimosalevadan är en favorit som börjar här. Särskilt vacker är den när träden står i full blom naturligtvis, men den är vacker även en solig novemberdag. Om det doftar kastanj i Curral das Freiras, så är det en kryddig doft som förnimmes vid denna promenad. Kan inte sätta namn på doften, men tänker på de vandrare på Korsika, som alltid nämner den kryddoftande vinden där. 
En rastplats för turister håller på att ställas i ordning vid levadans ände vid tunnelöppningen till Canical.
Även levadan får en upprustning
Inför den här smetiga lervällingen höll jag på att ge upp...
.... men vi lånade formvirke för att komma vidare.
Trodde att jag fotade ett kålland, men vad liknar detta? Potatis?
Här var den i alla fall, potatisen.
Vida vyer blir aldrig något vidare...
.. men visst är det hisnande vackert (flygplatsen i fonden)!
Himmel, hav och Easy Jet.
Madeira, long time - no see
Se vad som händer när man vänder näsan mot norr!
En palm slagit rot mitt i en "Flitig Lisa" under vår bortovaro. Knepig att få upp, då den var inkilad mellan vattenledningen till tanken (ett metallrör) och gummislangen med pyttehål, som förser rabatten med vatten.
Här står den i kruka. Vi sökte blompinne och bastsnören idag, men utan att lyckas, så den får hålla tillgodo med detta provisorium så länge.
Så här stilig kommer den nog aldrig att bli. Denna kanariepalm växer uppe i Santo da Serra.
Palmerna som följer har jag funnit i Cruzes trädgård i Funchal.
Så här kommer den nog inte att se ut om några år.... 
inte så här....
knappast så här heller tror jag....
kanske så här ståtlig.... bladen viftar lika elegant som vår lilla planta...
nej, här stämmer inte bladformen... hur många palmsorter finns det?
Får vänta med sortbestämningen och hoppas att den tar sig i krukan.
En skärgårdsresa
Utmärkt väder kräver en liten rundtur i Stockholms skärgård, men först en promenad längs Skeppsbron.
Nationalmuseum och skärgårdsbåt
Grand Hotel och skärgårdsbåt
Af Chapman, vandrarhem
Turistbussar fyller Slottsbacken.
Jacobs kyrka med ful lyftkran.
Operahuset, Jacobs kyrka och NK-klockan
Båtresenärerna börjar fylla Nybrokajen, men än är det tid innan vår båt avgår.
Vi har tid att besöka Margareta Krook och köpa vatten på Pressbyrån.
30 minuter till avgång och ......
.....vi står näst först i kön och får de bästa platserna på akterdäck!
En kvinnlig guide berättar om Wasaskeppet, Skansen, Gröna Lund, Fjällgatan, Danviksklippan och Fjäderholmarna - där vaknade jag till.
Ögruppen användes under 1800-talet för deponering av latrin, men lidingöborna klagade på stanken så hanteringen upphörde 1880. Under slutet av 1800-talet fanns ett utkikstorn på den södra udden av Stora Fjäderholmen, tornet byggdes om till restaurang "Grand Restaurant Bellevue". Restaurangen revs när marinen övertog ögruppen 1918. Landstigningsförbud rådde ända fram till 1976 då marinen lämnade ögruppen.
Ett omtalat inslag i Fjäderholmarnas historia är det så kallade "brännvinskriget". Detta rasade i Stockholm under 1870-talet mellan brännvinsmonopolet och "brännvinskungen" L.O. Smith. Smith hade rätt att bedriva handel med brännvin på Fjäderholmarna eftersom att öarna låg utanför stadsgränsen. Köpare av brännvin fick kostnadsfri transport till och från ön. Ångbåtar gick två gånger i timmen från Stockholm året runt.
Matsalen är inbjudande, men jag tror att de flesta av passagerarna sparar sin lunch till hemresan.
Skurusundet visar upp många vackra trähus med snickarglädje.
Ett gästhus till ovanstående villa.
Kanske inte så vackert, men ett riktigt sommarparadis.
Strax efter Skurusundet passerar vi Tollare pappersbruks fabriksbyggnader. Bruket grundades av Johan Alfred Hedenström år 1922 och avvecklades 1964 efter det att verksamheten under flera år gått med förlust. Kvarvarande pappersmassa dumpades i sundet, som nu är avspärrat med sammanlänkade stockar för att hindra båtar att fastna i massan. En utredning fastslog 2007 att Tollare pappersbruk är en av de 30 svårast förorenade platserna i Stockholms län.
Snart når vi Baggensfjärden mellan Boo, Ingarö och Saltsjöbaden. En svensk styrka stoppade år 1719 ett ryskt invasionsförsök mot Stockholm vid Baggenstäket.
Båtar på rad genom Baggensstäket.
Här går vi iland för shopping och paj med kantareller och västerbottenost.
Nationalmuseum och skärgårdsbåt
Grand Hotel och skärgårdsbåt
Af Chapman, vandrarhem
Turistbussar fyller Slottsbacken.
Jacobs kyrka med ful lyftkran.
Operahuset, Jacobs kyrka och NK-klockan
Båtresenärerna börjar fylla Nybrokajen, men än är det tid innan vår båt avgår.
Vi har tid att besöka Margareta Krook och köpa vatten på Pressbyrån.
30 minuter till avgång och ......
.....vi står näst först i kön och får de bästa platserna på akterdäck!
En kvinnlig guide berättar om Wasaskeppet, Skansen, Gröna Lund, Fjällgatan, Danviksklippan och Fjäderholmarna - där vaknade jag till.
Ögruppen användes under 1800-talet för deponering av latrin, men lidingöborna klagade på stanken så hanteringen upphörde 1880. Under slutet av 1800-talet fanns ett utkikstorn på den södra udden av Stora Fjäderholmen, tornet byggdes om till restaurang "Grand Restaurant Bellevue". Restaurangen revs när marinen övertog ögruppen 1918. Landstigningsförbud rådde ända fram till 1976 då marinen lämnade ögruppen.
Ett omtalat inslag i Fjäderholmarnas historia är det så kallade "brännvinskriget". Detta rasade i Stockholm under 1870-talet mellan brännvinsmonopolet och "brännvinskungen" L.O. Smith. Smith hade rätt att bedriva handel med brännvin på Fjäderholmarna eftersom att öarna låg utanför stadsgränsen. Köpare av brännvin fick kostnadsfri transport till och från ön. Ångbåtar gick två gånger i timmen från Stockholm året runt.
Matsalen är inbjudande, men jag tror att de flesta av passagerarna sparar sin lunch till hemresan.
Skurusundet visar upp många vackra trähus med snickarglädje.
Ett gästhus till ovanstående villa.
Kanske inte så vackert, men ett riktigt sommarparadis.
Strax efter Skurusundet passerar vi Tollare pappersbruks fabriksbyggnader. Bruket grundades av Johan Alfred Hedenström år 1922 och avvecklades 1964 efter det att verksamheten under flera år gått med förlust. Kvarvarande pappersmassa dumpades i sundet, som nu är avspärrat med sammanlänkade stockar för att hindra båtar att fastna i massan. En utredning fastslog 2007 att Tollare pappersbruk är en av de 30 svårast förorenade platserna i Stockholms län.
Snart når vi Baggensfjärden mellan Boo, Ingarö och Saltsjöbaden. En svensk styrka stoppade år 1719 ett ryskt invasionsförsök mot Stockholm vid Baggenstäket.
Båtar på rad genom Baggensstäket.
Här går vi iland för shopping och paj med kantareller och västerbottenost.
Uppsprickande molntäcke med spridda skurar
I stockholmstrakten hade vädret, efter några osannolikt varma dagar, återgått till regn och kyliga vindar, men så plötsligt aviserade väderprognosen sol över nordöstra Svealand och Åland.
Vi bokade plats på färjan mellan Grisslehamn - Eckerö, snabbpackade husbilen och for iväg. I höjd med Rimbo kom vi på, att vi skulle ha åkt småvägarna via Åkersberga till Norrtälje. Så dags då! Vi hade faktiskt gott om tid till färjans avgång och hade kunnat njuta av Upplands krumma kyrkor, gårdar med smäckra hästar bak vitmålade stängsel och små, röda backstugor i den frodiga grönskan.
Nåväl, vi åt medhavd lunch i Norrtälje, där vi hade parkerat på Flygfyrens parkering. Denna parkering är en populär smitväg mot centrum och Vätö för stressade stockholmare, som suttit vid pass 20 minuter i bilkö från infarten till staden. Efter en stund när jag fått igång spis och börjat duka bordet upptäckte jag en viss oro och otålighet hos den bakomvarande bilen. Till slut började den kvinnliga chauffören tuta, Varför då? Jo, hon hade fått för sig att genvägen var tvåfilig och att vi hade stannat i filen för att rasta på vägbanan!
Vi tog en tur ut på Vätö och stannade vid dess kyrka invid kanalen. I kyrkan var det uppbullat med kaffe, tilltugg och trevligt sällskap av två damer från ön, som berättade om nu-och dåtida liv i skärgården.
Sedan bar det iväg till färjeläget i Grisslehamn, där redan många husbilar och några husvagnsekipage köade. Kvällsturen med Eckerölinjens fina båt är verkligen ett nöje så här i sommartid. Vacker skärgård i släpljus från den nedåtgående solen att njuta av, glest med passagerare och således gott om plats på restaurangen och i taxfreeshopen.
Efter en timme och fyrtiofem minuter var färden över och husbilarna vaggade sakta av båten likt väldresserade vita elefanter. Solen sken fortfarande och vi drog oss till Ålands nordligaste kommun, Geta.
Vi övernattade invid kyrkan. Kyrkobyggnaden härstammar från 1460-talet med fristående klockstapel från 1600-talet. Det sägs att uppförandet av Geta kyrka vållade oenighet var den skulle byggas, i Olofsnäs eller Vestergeta. Då enades byarna om att vid bygränsen skulle en oxe släppas som hade en sten kopplad efter sig. Där oxen stannade, där skulle kyrkan uppföras. Oxen stannade i Vestergeta och därmed var platsen bestämd.
Geta kyrka.....
....och den idylliska uppställningsplatsen för natten.
Nu närmade vi oss målet för vår resa, Enebo Hantverk & Café, som ligger på getahalvön på väg mot Dånö. Vi hade i vintras köpt två konstverk i lapptäcksteknik av textilkonstnärinnan Kristina Wigren, som under vinterhalvåret är bosatt på Madeira. Den ena tavlan, härligt somrig i färg och motiv, gjorde att vi själva ville se den åländska skärgården, som så tydligt var inspirationskällan.
Caféet var öppet trots att regnet hängde i luften och Kristina var i full färd med att trava upp resterna av en gammal gärdesgård inne i vedboden. Vi blev guidade runt på ägorna, som på två sidor gränsar till vatten. Där finns ett museum med gamla bruksföremål och ett rikt urval av Kristinas alster, såsom lapptäcken i många läckra färger och storlekar, stickade tröjor, sockor och mössor allt kan beställas efter eget skön.
Lapptäcke på husknuten visar att man kommit fram
Fint folk letar sig hit
Dessa så kallade kronor binds till midsommar och pryder majstänger och farstukvistar
Utsikt från bastun mot havet och dansbanan
Två stugor finns för uthyrning.
Här vankas ålandspannkaka med sviskonkräm och grädde
Kristina lockar med olika evenemang under sommaren såsom vis- och poesidagar, spelmanstämmor och bryggdans.
Regnet tilltog men vi gjorde en tur upp på Getabergen, 107 meter över havet. Utsikten är storslagen och vid klart väder kan man skymta det svenska fastlandet i väst. Vi tog även en titt på Dånös majstång, men den var svårfotograferad i motljuset.
Ståtlig eller hur?
Vi for ner till Mariehamn i regnvädret. Då upptäckte jag något som var för mig en nyhet. Man har många fruktodlingar på Åland! Odlingarna ligger oftast i dalar omgärdade av berg och är sällan stora.
Väl i Mariehamn gick vi gata upp och gata ner och beundrade alla vackra trähus.
Någa exempel, men alla var ej grå!
Mot kvällen drog vi oss till färjeläget, för vi hade bokat tidig avgång.
Morgonen därpå sken solen igen, även på den svenska sidan, och nu tog vi oss tid att fara på de små och mysiga vägarna mot Stockholm.
Väddö kanal
Liten,madeirablominspirerad prydnad
Bland liljor och orkidéer
Lägg märke till de gracilt tecknade blommorna på orienteringstavlan, det var utsikten att få beskåda dessa vi på lördagsmorgonen for till det för oss närbelägna naturreservatet vid Storängsudd på Värmdö. Ett litet, men fint, reservat som vackrast om våren då rikligt med kungsängsliljor blommar i ek- och hasselskogens gläntor.
Vi hade fått utflyktsidén från Dagens Nyheters "Namn och Nytt" sida. Där omtalades liljorna som rutiga mystifikationer. För några år sedan stötte vi på en sluttning ner mot Kolström full av dessa kungsängsliljor, en sällsam syn som fastnat på näthinnan. Nu skulle liljorna förevigas på bild!
Då vi forcerat den första stättan stannade vi och "pratade" med de nyfikna små hästarna. Borde kunna rasen efter alla år på JFB, men nej!
Efter ännu en stätta var vi inne på reservatet och valde att gå stigen som tar vandraren medsols. Då vi inte varit ute på någon riktig vårpromenad tidigare i år så blev det mycket titta här, åh så vackert, måste ta en bild.....
Berghällar översållade med styvmorsvioler.
Bredvid dessa blommor står en krusbärsbuske, kanske rester av en trädgård.
Så stod den då där, den rutiga mystifikationen med sina vita systrar.
En myt säger att liljorna blir vita under sitt fjärde blomningsår!
Strax intill fann vi orkiden Adam och Eva med snarlika färg på blommorna som liljorna, men med betydligt bastantare växtsätt.
En liten Eva hagen.
Vy mot Beatelunds gård, där det sommartid arrangeras musikaftnar.
Fikapaus med segelbåtstävling.
Långfredag, vandring i laurisilvaskog
Bland det mest hälsosamma och avkopplande man kan ta sig för på Madeira är att vandra längs en levada i en laurisilvaskog. Det var i huvudsak skog av dessa lagerträd som täckte Madeira när ön upptäcktes på 1400-talet och fick det namn som betyder träd på portugisiska. Skogen finns i bergen på en höjd av 300 -1300 meter. Den trivs där fukt, dimmor, moln och låg temperatur dominerar. Lagerskogen är sedan 1999 upptagen på UNESCO:s världsarvslista.
Vi for på långfredagen till Queimadas, som ligger i sluttningen ovanför Santana på den norra sidan av ön för att promenera.
Parkeringen hade redan börjat fyllas av vandringssugna turister, som vällde ut ur minibussar och snabbt krängde på sig kängor, ryggsäckar, gåstavar och regntäta jackor. Vi insåg genast att mina fina, beiga Ecco-sandaler och vita sockor inte skulle klara många meter på stigarna, så vi utforskade parken med dess stenbelagda gångar närmast de ståtliga byggnaderna istället. Denna park har en härlig skog fylld med tät, trolsk och märklig vegetation. Rhododendronträd i full blom liksom stigar kantade med frodiga azaleabuskar och här och där en picknick plats.
I det lilla huset kan man grilla medhavda espetadaspett
Fullvuxna rhododendronträd
Azaleastig
Rastplats inom hörhåll från en porlande bäck
Här fattas bara näcken
När vi återkom till parkeringen var det i det närmaste kaos där med alla bilar och minibussar. Nerfärden hejdades ofta av bilkaravaner av mötande fordon, som skulle passas in på mötesplatserna.
Nästan tillbaka i Santana ser man ner till den så kallade temaparken. Där spankulerade två besökare omkring.
Vad vill turister och även madeirabor helst besöka - en naturpark eller ett konstgjort minimadeira?
Här ser man en halmhatt i onaturlig storlek....
........och här en kalott, som hör till folkdräkten.
Man skymtar de två besökarna mellan bron och korgstolen.
Nu planeras det för en temapark även på grannön Porto Santo. Ack ja!
Vi for på långfredagen till Queimadas, som ligger i sluttningen ovanför Santana på den norra sidan av ön för att promenera.
Parkeringen hade redan börjat fyllas av vandringssugna turister, som vällde ut ur minibussar och snabbt krängde på sig kängor, ryggsäckar, gåstavar och regntäta jackor. Vi insåg genast att mina fina, beiga Ecco-sandaler och vita sockor inte skulle klara många meter på stigarna, så vi utforskade parken med dess stenbelagda gångar närmast de ståtliga byggnaderna istället. Denna park har en härlig skog fylld med tät, trolsk och märklig vegetation. Rhododendronträd i full blom liksom stigar kantade med frodiga azaleabuskar och här och där en picknick plats.
I det lilla huset kan man grilla medhavda espetadaspett
Fullvuxna rhododendronträd
Azaleastig
Rastplats inom hörhåll från en porlande bäck
Här fattas bara näcken
När vi återkom till parkeringen var det i det närmaste kaos där med alla bilar och minibussar. Nerfärden hejdades ofta av bilkaravaner av mötande fordon, som skulle passas in på mötesplatserna.
Nästan tillbaka i Santana ser man ner till den så kallade temaparken. Där spankulerade två besökare omkring.
Vad vill turister och även madeirabor helst besöka - en naturpark eller ett konstgjort minimadeira?
Här ser man en halmhatt i onaturlig storlek....
........och här en kalott, som hör till folkdräkten.
Man skymtar de två besökarna mellan bron och korgstolen.
Nu planeras det för en temapark även på grannön Porto Santo. Ack ja!
