ampanp

På Funchals gator kan man få se en och annan broderande dam, som skall locka turister till ett besök i en "Fábrica de Bordados".

Fabrik i vår mening är det dock ej frågan om, utan det är firmor som tar fram och förser kvinnor ute på landet med grundmaterial till broderiarbeten. Brodöserna erhåller tyg med mönster överfört med  schablontryck, som de skall brodera efter. Firmorna tar sedan emot, synar, tvättar och stryker de färdiga arbetena. Därefter är det dags att sälja broderiarbeterna till besökare på fabriken eller så exporteras de till andra firmor ute i världen. 





En engelsk kvinna, Elizabeth Phelps, som tillhörde en familj bosatt på Madeira engagerad i vinhandeln, startade broderiindustrin.
Elisabeth började sysselsätta unga flickor i Santana med broderi, för att kunna ge dem en liten inkomst. Hon tog med sig prover på dessa arbeten till England, där det blev stor efterfrågan, till och med från hovet.
   






Då Madeira på utställningen i London 1851 visade upp sina broderiarbeten, blev de plötsligt världsberömda.
Tidens mode gynnade efterfrågan och på 1860-talet kunde knappt alla beställningar levereras. Beställningarna blev bara fler och fler och 1906 hade antalet kvinnor som broderade stigit till 30 000 för att kulminera 1950, då inte mindre än 60 000 kvinnor av Madeiras hela befolkning på 270 000 invånare var brodöser.  
    





Antalet broderifabriker ökade snabbt och 1923 fanns, i den relativt lilla staden Funchal, 100 broderifirmor. Idag finns cirka 35 firmor kvar som sysselsätter 5 000 kvinnor. 


 



När kvinnorna får arbetsmaterialet i sin hand, vet de vilken betalning de får för arbetet. Arbetsinsatsen räknas ut med hjälp av en särskild apparat, som föres utmed alla mönsterlinjer och som registrerar alla stygn som skall utföras.
Sedan revolutionen 1974 har de kvinnor som är registrerade som slöjdare fått en liten pension. Broderifirmorna har skyldighet att redovisa kvinnornas antal stygn till ett register på Madeira. På det sammanlagda antalet stygn som en viss kvinna arbetat ihop, baseras sedan pensionen. 





Ute i byarna kan man, ofta på eftermiddagarna, se kvinnorna sitta mot en solig vägg och brodera. 

 




Snart stundar påsk och jag tar fram de tupprydda dukarna.

Här syns det sigill som fästs vid de arbeten som granskats och godkänts av Instituto do Bordado. I samma ståtliga byggnad är ett museum inrymt, som visar hantverk från Madeira. Redan i trapphallen visas en bonad med madeiramotiv, som det tog tre kvinnor tre år att tillverka.    





Här visas den broderade linneduk som utfördes till drottning Elisabeth besök i Lissabon 1957. 






En närbild på festduken.






En sovrumsmiljö från 1800-talet har skapats med engelska 1700-tals möbler och alla de broderade sängtillbehör som hörde till ett sovrum på den tiden. 





En fantastiskt broderad "morgonrock".






Denna apparat (lik en gammal tandläkarborr) hade till uppgift att med små stick markera mönstret genom ett shablonpapper. Därefter lades shablonen ut på tyget som beströks med en tygboll doppad i anilinfärg och mönstret avtecknades på linnetyget.      





Med dessa strykjärn fick man vara varlig så att inte broderierna skadades.

En utflykt till Monte kan göras med de gula stadsbussarna, som billigt och smidigt klättrar upp för berget på en halvtimme. Då anländer man till Largo da Fonte, den öppna stenbelagda plats, som är Montes centrum, skuggad av stora träd och omgiven av små caféer och restauranger, där man med fördel kan äta lunch.


 


Närmast på bild en "prego" det vill säga en lövbiff kryddad med vitlök i en bolo de caco, en mycket populär och lagom lunchrätt (kan förstärkas med skinka, ost och grönsaker).






Nedanför den öppna platsen ligger en park med buxbominramade parkstigar, exotiska träd, buskar och blommor som palmer, hortensia, liljor, azaleor, agapanthus mm.

Här kan man också se ruinen av den viadukt som ledde tåget från Funchal till Montes gamla bergbanestation.






Bergbanan anlades i slutet av 1800-talet med ett ånglok som snabbt och bekvämt drog vagnar och passagerare hit upp. 1919 exploderade lokomotivets ångpanna och fyra personer dödades, följden blev en stor nedgång av passargerarunderlaget och trafiken upphörde 1939. 
    

Sedan september 2000 kan man nå Monte med linbana på tio minuter. Från stationen vid hamnpromenaden i Funchal startar färden i små glashöljda kabiner med fri utsikt åt alla håll över stad, raviner och berglandskap. 





Från linbanestationen i Monte är det bara några meter till entrén till Monte Palace Garden,  park och friluftsmuseum för konst, kakel, mineraler och orientalisk och afrikansk kultur. I dammar simmar stora färggranna japanska koifiskar som levande konstverk. Madeiras endemiska växtlighet presenteras längs en stig i en del som liknar en naturlig laurisilvaskog. 





Mitt emot linbanan leder en stig upp till Quinta do Monte ett femstjärnigt hotell inrymt i en före detta privatbostad uppförd på 1700-talet. I den ursprungliga byggnaden finner man sällskapsrum, bar, restaurang, gym och en utställning med fotografier, gamla handskrivna böcker, porslin, mässkrudar samt flera bärstolar och vackra slädar. Tillbyggnaden rymmer de 42 rummen, pool och ytterligare sällskapsrum.













Starka män fanns till hands för den privilegierade överklassen.






En stig belagd med små kullerstenar löper i en slinga genom hela parken, där träd och buskar har fått namnskyltar. Ett litet kapell dyker också upp. 


 




På väg mot montekyrkan passeras slädparkeringen.





Framkörning av fordonet och.....






....upp med hatt och väska på en spik i muren....





.....en liten paus med kortspel....






......sedan på med hatten och tillbaks till arbetet. 

Snart är den här, sommaren....





.. med den blomsterkantade vägen till brevlådan.....






....och den rofyllt planerade trädgården....







....där plats för vila och fika finns...





.... med utblickar till grannen...





....och doften av syren.


Specialblogg till födelsedagsbarnet.

Idag håller jag ögonen öppna för vad jorden ger under min promenad. Bananklasen fann jag genast hos grannen tvärs över gatan.
Madeiras speciella banan är liten och mycket söt, kallas dvärgbanan eller kanariebanan. Den har odlats på Madeira sedan början av 1500-talet.





En liten trädgårdsodling strax intill visar upp grönkål, bönor, potatis, en bananplanta och några sockerrör.

Jorden på Madeira är mycket bördig, vilket de tidiga kolonisterna snart insåg. De började anlägga terrasser, där sockerrör odlades, vilket blev Madeiras främsta exportprodukt. Dessa odlingar krävde extra vattentillförsel, särskilt sommartid. Uppe i bergen finns tusentals källor och med hjälp av slavar från Afrika byggdes levador för att transportera vattnet.

Det var Henrik Sjöfararen som införde sockerrörsplantan till Madeira. Plantorna trivdet bra i det subtropiska klimatet och de första odlingarna startades vid den nuvarande saluhallen. Odlingarna spred sig snabbt längs sydkusten, allt eftersom slavarna byggde terrasser och levador. Både slavarna och portugisiska lantarbetare slet med det tunga arbetet på fälten och i sockerbruken.

Den ensidiga odlingen fick förödande konsekvenser. Sockerodlingarna upptog nästan all odlad jord och Madeira fick importera säd. 1480 utbröt till och med hungersnöd i brist på säd. Jorden var utsugen, skördarna sjönk och till slut fick man söka andra växter att ersätta sockerröret med. Madeira hade under ett drygt århundrade försett Europa med socker, men nu tog Brasilien över.





Så här önskar jag att terrasserna skulle vara underhållna.
 





Men den här vyn möter man alltför ofta.

Här ser det nästan ut som om de gamla husen vilar sig i sluttningen med de övergivna terrassodlingarna numera knappt skönjbara.

Terrasserna överges numera runt om hela ön. Är det inte hotellbyggen så är det motortrafikleder som skall byggas, men främsta orsaken till nedläggningarna är olönsamheten. De stora matvarukedjorna importerar frukt och grönsaker från länder där de odlas storskaligt och de inhemska småbrukarna kan inte konkurrera. 
Hur skall det unika odlingslandskapet kunna bevaras, när man importerar bananer från Spanien?
   




Endast en familj bor kvar i dalen bland sina höns, grisar, får, getter och bin. De har dessutom odlingar av sallad och potatis. Fårens stillsamma bräkanden hörs upp till vårt hus och får oss att känna av lite lantliv inpå knutarna till staden Funchal. 





Mitt emot kyrkan står ett träd, som i min blombok heter Japansk Mispel, i Portugal det fått namnet Nespereira och har goda, gula frukter, som man äter med skal och allt.





Ett avocadoträd i full blom omgivet av krasse, som frodas överallt där man inte håller efter den.





Fikonkaktusen växer på torra, soliga ställen och kan bli upp till fem meter hög. Den ger ätliga röda frukter på sensommaren, som lämpar sig till marmeladkok. 

En av Madeiras mest berömda, endemiska växter är Madeiras stolthet, massaroco.

Här ett exempel på den variant som kallas Madeirablåeld, den är blekare i färgan än den som växer i bergstrakterna.





Blåeldens buske består av smala stammar, som avslutas med en blomma lik en stor grankotte.
 





Papaya med omogna frukter i toppen, mogna är de gula, söta och smöraktiga i konsistensen. Papayaglass är det en favorit?





På högsta punkten av min vandring blickar jag ner över den stora grönsaksodlingen, som får ägnas ett eget kapitel. Ser fram mot att vandra omkring bland mångfalden av grönsaker i snörräta rader och fotografera! 





Hemma igen hos det egna avocadoträdet, som har fällt de flesta löven, men blommar snart fast fem avocados fortfarande dinglar från grenarna. 






En liten pitangafrukt tittar fram ur busken nedanför avocadoträdet. Det vill till att den är gömd, för koltrastarna brukar alltid hitta bären innan de är mogna.    

Det är bara att inse, att lämnar man en trädgård  utanför Afrikas kust under sommarmånaderna, så är det inte många småväxter som överlever torkan och solen. Pelargoner, Flitiga Lisa och Yuccapalm i kruka är härdiga. En annan överlevare är den paraplyaralia, som numera helt täcker bilden av Nossa Senhora da Conceicão i nischen innanför grinden. 





Vi har ytterligare en aralia, som i den förhärskande passadvinden blivit varaktigt sned, att krukan är vridbar kom jag på alldeles för sent. Kanske kan man räta upp den vid en eventuell omplantering.






Idag inhandlade vi nummer tre i en närbelägen plantskola. Vi fann en lagom stor och välväxt  planta, men då jag hörde priset, fick jag hjärnsläpp och tänkte leta rätt på ett mindre exemplar. Fick för mig att den kostade 350 kronor, då den i själva verket kostade 3,80 €. Gissa om mitt sällskap fick roligt åt mig!  
 

När jag var barn hände det att min far satte upp mig på pakethållaren bak på cykeln och trampade iväg till kiosken vid järnvägsstationen. Där inhandlades en chokladkaka, som jag fick mumsa på. När min mor grumsade om slöseri, försvarades inköpet med att ibland behövde man "rycka upp" sig! 
Stanniolpappret slätades ut och sparades, till vad?     





Nu fylls bäckarna med vatten igen och vi som trodde att sommaren anlänt. Vi for till trädgårdsmästaren häromdagen och köpte plantor till terrassens krukor, nu oroar vi oss för att regnet bryter av blad och knoppar.





Vattnet från min promenadväg är utbytt mot ett gott vin, som blev över vid nyårsfirandet plus egentillverkade semlor. Vem kunde tro att jag skulle åstadkomma hemmagjord mandelmassa! 
Visst behöver man rycka upp sig ibland! 

På min motionsrunda måste jag ha ett tema, för att öppna ögonen för vad som göms runt mig.
Idag blev det skyltar av olika slag.

Ovanstående åtta sitter diskret i vägkanten strax utanför grinden. Visar den avståndet i miles till Funchal?





En liten bit bort står denna bastanta klump lutad mot en mur. Anger den avståndet från stenen, 0, till Ferreiro 3,5 miles, kilometer eller yards kanske.
 
Var ligger Ferreiro och Portela månne? 





Den här handmålade skylten visar i alla fall platser jag känner till. Vår vissnande palm syns uppe till vänster.









Tjugo meter längre fram är mark till salu både till höger och till vänster om vägen.






Nästan ända nere vid kyrkan kolliderar det politiska och.....





.... det kulturella med det....





..kulinariska utbudet.





Några nyresta stänger med fanor i topp utanför kommundelskontoret.





Litet hus till salu.


Nu väntar bara de sega uppförsbackarna, jag får vända på motionsvarvet i morgon för att upptäcka motiv för kameran på den sträckan!

Bilder från min motionsrunda.





Här betar fåren bland forna tiders arbetsamt byggda terrasser. Många odlingsterrasser, anlagda genom långvarigt och idogt arbete, blir idag raserade och bortforslade av grävmaskiner på en eftermiddag, för att ge plats för hotell och lägenheter.
Om odlingarna upphör på grund av olönsamhet och ointresse av den yngre generationen, blir de då endast  fornminnen på bild i historieböckerna? 






På min numera dagliga promenad i omgivningens häftiga backar passerar jag detta hus.
Idag hade jag ett knaggligt samtal med ägarinnan. Vi var överens om att huset vackert och mycket gammalt. De håller som bäst på att knacka bort sena tiders puts och jag hoppas få komma innanför grindarna så småningom, om jag ler och pratar lite varje gång jag passerar.





Förundrad katt, tryggt bligande bakom grinden, påminner om en kär vän hemma i Sverige! 

    

 

Att vara hund på Madeira är ingen dans på rosor, om nu det är något en hund skulle önska sig!






Den får hjälpa husse med affärerna eller.....






....kanske vakta pumpor fastbunden vid hundkojan.





Det gäller också att hålla sig framme när matresterna delas ut.






Vår grannes nya lilla valp får...... 




...leva instängd på bakgården dygnet runt i ur och skur....






... utan något tak eller något liggunderlag och med den förra hundens koja förargligt uppställd på andra sidan stängslet.  

Solen sken så vackert på den snötäckta bergstoppen, att vi beslöt att fara dit upp och få lite vinterkänsla. Samma tanke hade otaliga funchalbor också fått. Ju högre vi kom, desto fler bilar hakade på karavanen. Snart började det regna och vi mötte åtskilliga bilar med snögubbar på motorhuvarna. Vi vände, eftersom vi befarade att hela topparkeringen skulle vara full av glada snöbollsrullare.   









Istället besökte vi fredsmonumentet vid Terreiro da Luta. Lite av en besvikelse blev det för mig, eftersom man låtit omgärda hela monumentet av ett järnstaket, sedan jag var här senast.
Monumentet är svårt att avbilda i sin helhet, då det är 5,5 meter högt och står på en kulle med mur omkring. Man kan inte backa hur långt som helst, för att zooma in objektet, utan att trilla ner. 






Monumentet har en märklig tillkomsthistoria. När första världskriget rasade som värst, blev också Madeira indraget. Tyska ubåtar bombade 1917 ett franskt skepp. Stor manspillan och de upprörda madeiraborna lovade i Jungfru Mariakyrkan i Monte, att om kriget snart tog slut, skulle de bygga ett monument. Platsen för bygget blev den glänta i skogen där den lilla Mariaskulpturen hittades enligt legenden i mitten på 1700-talet.  






Den första stenen lades 1923 och monumentet invigdes 14 augusti 1927.





Monumentet är omgärdat av ett radband tillverkat av kättingar från de i funchalbukten förlista skeppen, stenarna är hämtade från floden Santo Antonio. Allt detta material transporterades i en procession bestående av pilgrimer och de män som byggde vägen till Monte inalles 300 man.


 


Invid monumentet står detta lilla kapell tillägnat freden.

Så här ser mina sockklädda fötter ut och så här ser jag dem för det mesta. Skönt placerade på soffbordet är de och lite högre upp vilar antingen en bok eller datorn på magen!

Nu måste andra bullar till. Om bara fyra veckor får vi besök av två spänstiga systrar från Växjö.  





Lite tjatig har jag varit i mina bloggar om allt regnande här, men idag hoppas jag att hinna med en promenad innan molnet ovanför vår kyrka börjar läcka.





Snabbt förbi kyrkan och runt detta "smurfhus" och sedan ännu snabbare förbi ....





.. den här skrotsamlaren, men nu börjar vägen luta uppåt.





Här möts jag av detta meddelande vid en stor byggarbetsplats, där många eländiga bostäder nu rivits.  















Många miserabla hus finns fortfarande kvar i området men att fotografera här är lite känsligt och jag vill inte genera någon. De förstår nog att jag betraktar deras kvarter som pittoreska.

Nu är det bara den långa backen förbi trädgårdsmästeriet kvar och jag flåsar istället för att fotografera.





Hemma igen och här väntar kaffe under den skalliga palmen. Hoppas att regnet håller sig borta de närmaste veckorna, så att mina goda föresatser kan genomföras!      

Rubriken syftar på det brasilianska smeknamnet på ovanstående blomma " Um copo de leite". 

Regn, regn men vi beger oss ändå upp till söndagsmarknaden i Santo da Serra för att köpa frukt och en knippe kallor.




Den regnvåta kyrkbacken i byn.






En eftersläntrare på väg ut ur kyrkan med den karaktäristiska ylletoppluvan på skulten, bra mot både kyla och väta.






Vi vänder ryggen till den trista baksidan av kyrkan och skyndar mot marknadens skyddande plasttak.












Vi handlar lök, bananer, anonas, avocados men var är citronerna? 





Pumporna hoppar vi....




...liksom sylt och kakor....





....och de värmande dryckerna, som annars verkar populära en dag som denna.





Nu närmar vi oss blommorna och ....





.. där i hinken står de ju, knipporna med kallor! 






Blommorna har samma pris som i fjol, 1 euro för en knippe på fjorton stycken. Blommorna växer vilt, så det är ju upp till var och en att klättra i de branta och våta vägkanterna efter dem eller betala för besväret.






Den här lille gynnaren är numera frisläppt i Sao Goncalo.






Tvärs över gatan bland klädstånden är det glest mellan kunderna.





Där finner vi också de små matstånden, som lockar med förföriska dofter av grillad kyckling och ...





... nybakat bröd.





Somliga matställen är små.



På väg till bilen gör vi en upptäckt! 





Här ligger.....





.... ingången till Burnetts "The Secret Garden" högt uppe på Madeiras inland!







Vi glömde citronerna och fick stanna till i Machico, där vi fann dessa små rara kundvagnar.

Vårt nyårsfirande blev alltför häftigt för familjens kylskåp. Maten blev slankigare och mjukare för var dag som gick. Kondens på utsidan blötte ner busstidtabeller och komihåglappar. Kondens hade vi haft hela hösten, men vi trodde att det var luftfuktigheten som var extremt hög. Fast när frysfacket började frosta av sig självt, förstod vi att allt inte stod rätt till.  

Snabba utfärder till stadens vitvaruhus visade, att någon ny kyl/frys i ytskikt liknande de övriga "vitvarorna" inte stod att finna i en handvändning. Övriga köksmaskiner har ytor i någon slags brunmetallic färg. Färgen fanns, men skåpen hade vuxit till sig under åren som gått och fått nya finesser som till exempel isvatten/kuber i dörren. Dessutom hade de blivit alldeles för höga. Vi måste ta hänsyn till en uråldrig elmätare halvvägs upp på väggen. 






Vi slog till på ett vitt skåp, vilket passade bra i kökshörnet med det omgivande kaklet. 
Som tur var har vi en extra kyl med frysfack i gästhuset. Inte behövde vi fara till mataffären på flera dagar heller, det var bara att laga till rätter av de mest "kritiska" livsmedlen.  






Efter två dagar levererades nyinköpet av två starka män. De upplyste oss om att kylen behövde tio timmar på sig att komma till ro med vätskorna i kylenheten.
OK, men dörren var högerhängd och krävde sidbyte. Knepigt, då det blev mycket knuffande och vändande innan dörren satt rätt och vätskorna fick ytterligare tid på sig att lugna ner sig. 






Kartong och diverse frigolitbitar lämnades kvar utomhus, för att hämtas om två veckor, ifall vi under den tiden inte reklamerat varan.
Åbäket till kartong ser lite ankommen ut idag efter nattens häftiga åsk och regnväder. Inte kan man väl packa om kylen i dessa uppblötta trasor.

Igår fick vi ett förvånande telefonsamtal från varuhusets huvudkontor på fastlandet, där en man frågade på stapplig engelska om vi var nöjda med köpet!

Visst är vi det, fast vi undrar fortfarande om de verkligen kommer och hämtar den sladdriga kartongen!